Biografi på vers

Mång prächtig snilde Wärk af stort æstim och wärde
De forne lemnat qwar som warat Konstigt Lärde
[...]1

Så lyder ett par verser ur en gratulationsdikt till Anders Nilsson Björkman, som en grönskande majdag 1703 postulerades som boktryckargesäll i Stockholm. Beskrivningar av boktryckarkonstens betydelse och den nya boktryckargesällens utmärkta färdigheter utgör centrala element i persondikter till boktryckare och boktryckargesäller. Ett ofta återkommande tema är också jämförelsen mellan det förgängliga och allt det bestående som boktryckarna med sin flit och skicklighet kan åstadkomma.

Författaren till den postulatdikt som trycktes till Björkmans ära lyfter fram bilder som lämpar sig för situationen: Egyptens pyramider har förfallit, Babels mäktiga murar och torn har upplösts, kungarnas gravar, palats och annan prakt har försvunnit, Alexanders makt och Salomos vishet är inte eviga, järn rostar och hårda diamanter kan krossas. Men himmel och jord består, dygden försvinner inte där den utövas, iver och flit är inte förgäves. Glädjens kransar grönskar år efter år, utan att vika för vinterns kyla eller sommarens hetta. Med dylika ord gjorde den okände författaren även kopplingar till den nyblivne gesällens lagerkrans och namn.

Persondikterna innehade en betydande plats i kulturen under senare delen av 1600-talet, det vill säga i synnerhet från 1670-talet framåt, och på 1700-talet. De skrevs till bröllop, begravningar och andra betydelsefulla tillfällen. De hörde till programmet på olika tillställningar och de skrevs främst för att läsas upp, men en del blev också tryckta. De bevarade tryckta persondikterna kan öppna dörren till sådant som efterkommande generationer inte känner till om en persons livsskeden.2

Huvudpersonen i den här essän är den svenske boktryckaren Anders Nilsson Björkman, född på 1660-talet. I finländsk boktryckar-historia är han framför allt känd som boktryckare vid Kungliga Akademin i Åbo, men uppgifterna om hans tidigaste skeden har varit ytterst fragmentariska. Jag har noterat att det utöver den ovan presenterade gratulationsdikten även har skrivits andra dikter till Björkman, vilket lett in mig på en upptäcktsfärd i hans livsskeden. Jag har hittat gratulations- och sorgedikter till honom och hans närmaste från en tidsperiod som sträcker sig över ungefär tjugofem år. Postulatsgratulationen är den tidigaste av dem. I den här essän berättar jag om vad jag under färden har hittat i dikter, och delvis även i andra källor.

Traditioner

Inledningsvis är det emellertid på sin plats att redogöra för hur man blev boktryckare på 1600-talet och under första halvan av 1700-talet, och för den betydelse som postulatet hade i sammanhanget.

Med boktryckare avsåg man en man som genomgått en mångårig utbildning, som var postulerad gesäll och som ägde ett boktryckeri – eller ansvarade för ett tryckeri i en annan persons ägo eller i någon institutions namn.

Vägen till att bli boktryckare inleddes som lärling. Lärlingen bodde hos sin mästare, fick av denne bostad och mat, möjligtvis även kläder om man kommit överens om detta med hans föräldrar. Lärlingstiden fick inte vara kortare än fyra år, och under denna tid var lärlingen underordnad mästarens disciplin. När lärlingen hade gett prov på sina färdigheter på ett sätt som tillfredsställde boktryckaren och de anställda på tryckeriet blev han kornut,3 ett slags novis. Kornuten hade rätt till lön, till skillnad från en lärling. Han fick emellertid inte på eget initiativ resa eller ta anställning på ett annat tryckeri, och var även i övrigt underställd stränga regler. Om kornuten klarade av sin novistid med heder hade han möjlighet att få fulla gesällrättigheter efter att ha gett ett godkänt prov på sina färdigheter. Efter godkänt prov blev han ”verklig” boktryckargesäll (”vercklig konstförvant”), vilket skedde genom en särskild postulatsceremoni som alla medlemmar av Boktryckar-Societeten deltog i. I samband med ceremonin upptogs den postulerade gesällen även som medlem av societeten.4

Den postulerade boktryckargesällen var inte längre bunden till sin tidigare arbetsgivare, han var fri att röra sig. Han kunde ge sig av på en gesällvandring från ett tryckeri till ett annat och från land till land – han förväntades rentav utveckla sina färdigheter på detta sätt. Om boktryckargesällen ville säkra möjligheten att bli boktryckare i framtiden gjorde han bäst i att göra en gesällvandring som varade minst ett år. Endast en postulerad gesäll hade rätt att leda ett tryckeri som faktor och att använda titeln boktryckare, i det fall att han övertog ett tryckeri exempelvis genom arv eller giftermål. En postulerad gesälls tjänstetid måste vara överenskommen på förhand. Vanligtvis var tjänstetiden ett halvt år, från mässa till mässa, det vill säga mellan höstens och vårens stora kyrkliga högtider, påsken och Mikaelidagen. Denna kontraktsperiod har kallats ”mässa”.5 I samma betydelse har man även använt uttrycken ”mass” och ”mass termin”.

Boktryckarna bildade inte ett skrå eller gille, men uppenbarligen samlade Boktryckar-Societeten senast från 1620-talet boktryckarna och boktryckargesällerna i Sverige.6 I praktiken var skillnaden jämfört med hantverkarskråna inte stor.7

Från gesäll till boktryckare

Ordet ”dygd” upprepas i dikterna till Anders Björkman, liksom i dikter tillägnade andra boktryckare och boktryckargesäller. Det avsåg inte enbart en moralisk egenskap, utan betydde vid den här tiden exempelvis flit, samvetsgrannhet och yrkesskicklighet. Ett annat återkommande uttryck är ”den ädla boktryckare-konsten”. Konsten prisas i de mest målande ordalag; man betonar dess koppling till vetenskapen och dess betydelse för att sprida kunskap och civilisation. Det från tyskan lånade uttrycket förekommer också i ingressen till gratulationsdikten tillägnad Björkman: ”och ibland Den Edle Boktryckare-Konstens Ledemöter antagen blef.”8 De svenska och tyska orden konst och Kunst betyder både skicklighet och konstnärlighet, och i betydelsen skicklighet kan ordet nyanseras i konstnärlig riktning. Boktryckarna och sättarna ville markera en skillnad till hantverkare eller personer som utförde tung kroppslig ”trälekonst”: deras eget arbete räknades till artes liberales, de fria konsterna.

Gratulationsdikten till Anders Björkman trycktes som patentfolio, det vill säga som ett ettbladstryck på ena sidan av ett ark. Ovanför den luftiga textsatsen syns ett skickligt utfört boktryckarvapen. Högst upp syns färgbollar hållna av en grip, en mytologisk figur med drakhuvud och fågelvingar. På vapenskölden nedanför finns en tvehövdad örn, som i ena klon håller en tenakel, i den andra klon färgbollar, tamponger.9

Den finländske bokhistorikern Carl-Rudolf Gardberg lade märke till detta boktryckarvapen i Anders Björkmans postulatsgratulation. På den tiden var det den äldsta kända publikationen i Sverige där vapnet förekom. Eftersom dikten trycktes på Nathanael Goldenaus boktryckeri i Stockholm antog Gardberg att Björkman skulle ha varit i Goldenaus tjänst när han fick gesällvärdighet.10 Mina egna efterforskningar i bruket av samma boktryckarvapen leder till en tidpunkt tre år därförinnan.11

Pionjären inom svensk boktryckarhistoria, G.E. Klemming, hävdar att Björkman efter postulatet skulle ha blivit faktor på den stockholmske boktryckaren Henrik Keyser III:s boktryckeri, vilket har visat sig vara oriktigt.12 Följande uppgift om Björkman är från år 1711. Utifrån bevarade dokument har Gardberg konstaterat att Björkman vid den tiden verkade som faktor på det tryckeri som tillhörde Keyser II:s dödsbo i Stockholm, innan han i slutet av samma år flyttade till Åbo.13

Akademiboktryckaren i Åbo, Johan Larsson Wall, hade avlidit 1710 och akademins fäder hade börjat se sig om efter en lämplig efterträdare. De var villiga att välja Anders Björkman till posten. Ett villkor var emellertid att den nye boktryckaren måste sörja för företrädarens anhöriga. Walls änka var Elisabeth Thuronia, vars första make var akademins tidigare boktryckare Peter Hansson (död 1679). I det äktenskapet hade dottern Margareta fötts, och när Elisabeth Thuronia ingick nytt äktenskap blev Johan Wall Margareta Hansonias styvfar.

Björkman och akademins fäder kom överens om att Björkman skulle gifta sig med Margareta Hansonia. Björkman anlände till Åbo i oktober 1711 och bröllopet ägde rum den första maj 1712.14 Det nyvigda paret fick ta emot en bröllopsgratulation, där texten överst på titelsidan kan betraktas som en inledning:

Kan eij Swänska Gåssar råka
   Flickor uthi Swea Land?
Hwij måst’ the til Finland tråka/
   At här räcka Trohets Hand?15

I första strofen av sin bröllopsdikt gör författaren reflektioner av följande art: Vem har inte hört att talrika finländska junkrar har rest till Stockholm för att skaffa sig en hustru, eftersom det i Åbo inte finns någon så förtjusande att hon skulle ha tänt deras kärlekslåga. I dikten ”Medh hundra tusend falsar På Kiortel” promenerar fröknarna i Stockholm i sina plisserade kjolar, muffar och skor – söta och städade som putsade fat. Diktaren konstaterar att en sådan fröken kostar pengar och dukater, och lägger därpå följande ord i Björkmans mun:

Then at förwärfwa migh
   Måst jagh the böljor bryta/
Som högt uphäfwa sigh
   Åth himla fästet skryta;
Jagh menar Ålands haf/
   Thet jagh besegla skal/
Jag fruchtar eij för qwaf/
   El’ stormens gny och knall:16

Därefter fortsätter diktaren i tredje person genom att konstatera att Björkman inte härjar som många andra sprättar, som finländska flickor ser ner på och menlösa kvinnor hatar:

Så gaal mång sprätte-höök
   Som Finska Flickor ratar/
På Laxen lägger Löök/
   Och meenlöst Qwinfolck hatar:
Men wår Herr BJÖRCKMAN så
   Eij rasat ända fram/
Ty saden: topp/ kom gå
   At Finskan ta i fam.

Han kom/ han såg/ han want
   I Finland thet han täncker/
En trohets Ächta Pant/
   Til Henne hiertat läncker/17

Dikten, som med verser hopsnickrade på detta tema gratulerade det nyvigda paret, var undertecknad J. Sprengberg. Tryckort nämns inte i publikationen.

Gardberg konstaterade på 1940-talet att Sprengberg var ”en numera okänd poet”,18 men av en gratulationsdikt som är tryckt på J.H. Werners Kungliga boktryckeri framgår att boktryckargesällen Jonas Sprengberg i juni 1709 postulerades i Stockholm.19 Man känner också till att han var en av Werners gesäller i Stockholm åtminstone år 1717.20

Men var har Sprengberg skrivit sin bröllopsgratulation och var är den tryckt? Enligt Toini Melanders bibliografi över persondikter har Anders Björkman låtit trycka dikten, den skulle således vara tryckt på Kungliga Akademins boktryckeri i Åbo.21 Typografin bekräftar att dikten är tryckt i Åbo, men inte i akademins boktryckeri, utan i det närliggande biskop Johan Gezelius den yngres boktryckeri, vars faktor var Henrich Christopher Merckell. Alla typsnitt i tryckalstret har förekommit i publikationer vid Gezelius boktryckeri vid den här tiden. Det finns uppgifter om personalen vid detta boktryckeri från åren 1710 och 1712, men Sprengbergs namn hittas inte bland dessa.22 Motsvarande personuppgifter från akademins boktryckeri från denna tid har inte bevarats. Det är logiskt att anta att den i Åbo tryckta bröllopsgratulationen skulle ha tryckts på brudgummens boktryckeri och att manuskriptet skulle ha sänts till brudgummen, ifall det sänts från annat håll än Åbo. Kanske har Sprengberg emellertid inte velat avslöja sin överraskning och sänt sitt manus till grannboktryckeriet.

Endast ett drygt år efter Anders Björkmans och Margareta Hansonias bröllop, sommaren 1713, skeppades redskapen och utrustningen från akademins boktryckeri i Åbo, liksom dess personal, över havet till Stockholm.23 Åbo ödelades som en följd av att ryska trupper ockuperade Finland under det stora nordiska kriget mellan Sverige och Ryssland; från olika håll i den östra riksdelen hade redan tusentals flyktingar flyttat över till den västra.24

Björkman hade gott rykte bland yrkeskollegorna och när han landsteg i Stockholm var boktryckare Johan Henrich Werner snabb med att anställa honom som faktor för Uppsala akademis boktryckeri. Boktryckeriet hade från och med år 1701 tillhört Werner, som dock själv bodde och arbetade som kunglig boktryckare i Stockholm, medan akademins boktryckeri verkade under ledning av en faktor. Svenska forskare har emellertid sett det som möjligt att tryckeriet åren 1711–1713 var helt utan faktor, eftersom uppgifter om en sådan saknas. Av Uppsala akademis mantalslängd för år 1714 framgår att det till Björkmans hushåll hörde fyra flyktingar från Åbo, men dessas namn anges inte.25

Hustruns död

År 1718 blev Anders Björkman änkling. Till Margareta Hansonias minne trycktes tre begravningsdikter, skrivna av en professor och två studenter som var verksamma vid Uppsala akademi.

Dikten Ehreminne, som är skriven av astronomen Nicolaus (Nils) Celsius, beskriver den avlidnas goda egenskaper och de änglaröster, det harpspel och den sång som väntade henne i himlen – men också de anhörigas och vännernas sorg.26 Det är fråga om en konventionell begravningsdikt, som är tryckt i den pråligaste storleken, patentfolio. Detta kan tolkas som en särskild hedersbetygelse för både den avlidna och hennes make, Anders Björkman. Begravningsdikter i patentfolio över boktryckare och deras anhöriga var mycket sällsynta under första hälften av 1700-talet. Pelarna som reser sig på bägge sidor av texten var tryckta med två träsnitt, som hade varit i användning redan i akademins boktryckeri i Åbo. Det är bara ett av flera exempel på att all utrustning som hörde till boktryckeriet inte låg nerpackad i förvaringslådor i väntan på att återbördas till sin gamla plats, som till exempel Gardberg har antagit.27

Av de två övriga dikterna som tillägnades Margareta Hansonias minne, var den ena skriven av Jonas Tidholm, som studerade vid Uppsala akademi på 1710-talet. Hans dikt är skriven i form av den avlidnas egna avskedsord – hon tackar för allt gott som kommit henne till del i livet.28 Tidholms namn förekommer på den fyrsidiga publikationens titelsida, men under den sista strofen på sista sidan hittas en annan persons namn:

Thet är wäl sant I war min Mor/men ei den Moder/
Som mig til wärlden födt/doch war i mig så goder/
   At man kan näpligt tro/ Er like finnas lär;
   Som så ens annars kan/som sina hålla kär.
Haf therför ewig tack/ min Morkär för then möda/
Som I för mig ha haft/ med lärdom/ kläder/ föda/
   Ei skal iag glömma Er/ då länge jag är här.
   Far wäl min Mamma kär/ jag Er i minnet bär.
Andreas A. Biörkman.29

Detta torde vara den första uppgiften som bevarats för eftervärlden om att Anders Nilsson Björkman hade en son och att äktenskapet med Margareta Hansonia inte var hans första.30 Det var denna överraskande upptäckt som fick mig att gräva i gamla dokument, vilket resulterade i att jag hittade ny information om Anders Björkman och hans skeden.

Det visade sig att Björkman arbetade på det boktryckeri som tillhörde Henrik Keyser II:s dödsbo när han postulerades till gesäll år 1703. Keyser II hade avlidit år 1699 och hans änka Catharina Höök drev verksamheten. Catharina Höök och Björkman hade råkat i gräl över några betalningar från åren 1703 och 1704, och det tog flera år att reda ut saken. Detta framgår av en supplik som Boktryckar-Societeten i december 1708 hade riktat till kanslikollegiet i Stockholm till Björkmans försvar. Orsaken till meningsskiljaktigheterna var fordringar som Catharina Höök hade på Björkman, från en tidsperiod som sträckte sig mellan den 27 september 1703 och den 8 juli 1704. Enligt Björkman var fordringen grundlös:

En sådan oriktig och obillig Räkning fick iag af Mad. Cath. Höök i ställe för min då innestånda lön, lijka som widh Mass Terminen 1696 och blef där medh som stor obillig afwijst, betyger Andreas Biörkman.31

Av Björkmans svar går det således att sluta sig till att han arbetat på Keysers boktryckeri redan år 1696, när Keyser II ännu levde. Att han anser att han då borde ha fått lön tyder på att han hade lärlingstiden bakom sig, det vill säga att han vid den tiden var kornut.

Catharina Hööks skrivelse innehåller också uppgifter om att Björkman hade stannat hemma i två veckor medan hans hustru låg i barnsäng. Dessa veckor har daterats till försommaren 1704. Barnet hade därmed fötts cirka ett år efter Björkmans postulat, när han blev erkänd som gesäll.

Nu sörjde barnet, en cirka fjortonårig pojke, sin styvmor.

Ägare till ett boktryckeri

Ett par år efter Margareta Hansonias död flyttade Björkman från Uppsala till Stockholm och ingick äktenskap med Sara von der Holtz, änka efter boktryckaren Michael Laurelius. På så sätt blev han år 1720 ny ägare till Laurelius boktryckeri.32 Klemming konstaterar att boktryckeriet efter Laurelius död övergick till hans änka, men han kan inte namnge henne. Att boktryckeriet övergick från en ”namnlös” änka till Anders Björkman har gett upphov till det felaktiga antagandet att änkan skulle ha sålt sitt boktryckeri till Björkman.33 Bröllopsgratulationen till Björkman och Sara von der Holtz visar emellertid att skiftet skedde på ett högst traditionellt sätt. Det säkraste sättet att bli ägare till ett boktryckeri var att gifta sig med boktryckarens änka. Bröllopsdikten förmedlar en bild av en sympatisk kvinna som inte jamsar i onödan.34 Författaren, signaturen Skyldigast Redebogen, har högst troligt varit en av Laurelius gesäller.

Efter att freden i Nystad 1721 avslutade stora nordiska kriget, återupptogs verksamheten vid Kungliga Akademins boktryckeri i Åbo år 1723. Björkman lät sig inte lockas tillbaka till Åbo, men hans ställning som akademins boktryckare upphävdes så vitt vi vet aldrig.35 I nästan alla publikationer tryckta i Stockholm har han använt titeln Akademiboktryckare i Åbo, vilket stundom har orsakat förvirring då man har tolkat uppgifterna om tryckort.

I faderns fotspår

Anders Björkman den yngre fortsatte i faderns fotspår. Han postulerades till gesäll år 1725 och gratulerades av de anställda på Björkmans boktryckeri med en dikt på tyska.36 I denna lyckades man kombinera boktryckarkonstens betydelse för vetenskapen, växtligheten som spirar i maj, bekransningen av den nye gesällen och lövhyddohögtiden. Utifrån hans namn skapade man en ny liknelse: Björkmans färdigheter hade utvecklats och han hade blivit förtjänt av så mycket respekt och beröm, att hans krona i ”Sveriges Libanon” vuxit sig lika hög som cedrarnas kronor. Libanons ståtligt cederskogsklädda bergskammar finns beskrivna i ett par böcker i Gamla Testamentet, och läsare som var förtrogna med Bibeln förstod vad liknelsen syftade på. Den nypostulerade gesällens far tackades bland annat för att han tidigt hade erbjudit sonen möjlighet att bekanta sig med grunderna även i andra språk än svenskan. Gratulanterna visste också att den nye gesällen ämnade ge sig iväg på resa, på en gesällvandring, och önskade honom mångahanda gynnsamma erfarenheter i främmande länder. Samtidigt hoppades de att han när han återvände skulle finna fadern och modern vid god hälsa.

Vid avresan träffades den unge Anders och hans föräldrar för sista gången.

Minnesdikterna berättar

Boktryckare Anders Nilsson Björkman dog år 1728 lite över 60 år gammal – ”Efter några och Sextijo Åhrs ärbare Wandel” – kan vi läsa på titelbladet till en minnesdikt skriven av Gudmund Humbla Ericksson, som verkade som präst i Strängnäs.37 I dikten förekommer inga uppgifter om Björkmans födelseår, och jag har heller inte hittat det i andra sammanhang. Den innehåller emellertid andra uppgifter om Björkman som jag inte har stött på i forskningslitteraturen. Humbla berättar att Björkman föddes på Tynnelsön i Mälaren och att hans föräldrar sände honom till Strängnäs för skolgång. Någon gång under skoltiden blev emellertid ”Honom Faders Hielp, och Moders stöd beröfwat”, vilket tyder på att han av en eller annan orsak förlorade föräldrarnas stöd. Detta kan tolkas som att skolgången avbröts och att Björkman slutligen sökte sig i boktryckarlära.

I förteckningarna över elever i Strängnäs skola har jag hittat endast ett namn som kunde hänvisa till Björkman: Andreas Nicolai, det vill säga Anders Nilsson, som inledde sin skolgång år 1672.38 Om Björkman har börjat som boktryckarlärling i Strängnäs, måste det ha skett på Zacharias Asps boktryckeri. Asp sålde sitt tryckeri till Keyser II i Stockholm, uppskattningsvis 1690.39 Möjligtvis är detta den väg som ledde Björkman till Keysers boktryckeri.

Även boktryckargesällen Johan Anders Schultz, som enligt sina egna ord var gammal vän till den saligt avlidna, berättar om Anders Björkman i sin minnesdikt Then sjelf har tryckt mång wacker Skrift / Med Skrifft bör hedras på sin Grift.40 Han prisar Björkman som en rejäl karl och berättar att han hade lärt sig sitt yrke både i hemlandet och utomlands: ”Så inn- som utom Landz först Konsten flitigt lärdt / Sen uti stillhet sig med Tryckeriet närdt.”

I vilket skede har Björkman varit utomlands, var och när har han lärt sig tyska, ett språk som verkar ha haft en framträdande plats i hans liv? Åtminstone åkte han inte iväg på gesällvandring strax efter postulatet, han var ju då i tjänst hos Keysers änka och väntade familjetillökning. Och när förhandlingarna om positionen som boktryckare vid Kungliga Akademin i Åbo pågick i början av år 1711 var Björkman faktor på Keysers arvingars boktryckeri.41 Troligtvis har han gjort den sedvanliga gesällvandringen mellan åren 1705 och 1710.

Schultz skrev också om den tunga sorg som fick Björkmans hjärta att blöda, en sorg som kanske också bidrog till hans död. Hans ende son Anders, som år 1725 åkt till Tyskland, hade dött i Leipzig.

Till Björkman den äldres minne utkom också en begravningsdikt tryckt som vacker patentfolio, sonetten Die letzte Pflicht und Schuldigkeit.42 Den börjar med följande rader: ”Läst Du/ mein Herr PATRON, die Presse stille stehen / Der Du so manches Buch gegeben an den Tag?” (”Tillåter du, min patron, att tryckmaskinen stannar / du, som låtit så många böcker se dagens ljus?”). Den okände författaren har varit en av Björkmans gesäller.

I begravningsdikterna tryckta till Björkmans minne nämns i samband med hans namn också hans ställning som boktryckare vid akademin i Åbo, i formen ”Kongl. Academiæ Boktryckiaren i Åbo” eller ”För detta Kongl. Academiæ Boktryckiaren i Åbo”. Även om hans verksamhet i Åbo vid det här laget låg 15 år tillbaka i tiden, hedrades han ända till slutet av sitt liv med denna ansedda titel.

Persondikten är som en tablå, vars gestalter vi ser i en frusen position. Persondikterna till Anders Björkman och hans närstående tillkom under en tjugofemårsperiod, men det som de förmedlar kan sammanfogas till en fragmentarisk berättelse som sträcker sig över en längre tid. Berättelsen tar sin början i tidig barndom, skildrar en bekransad boktryckargesäll, en boktryckare i Sveriges universitetsstäder och Stockholm, äktenskapen han ingick, de närståendes död – och slutligen hans egen. Dessa dikter rymmer glädje och sorg, komik och tragedi, överdrifter och värme. Det är som om de bildar en skuggföreställning i dämpad belysning och med rum för tolkning.

Översättning till svenska av Elisabeth Stubb