Vykort med hälsningar från Ticino

Kristusgestaltning i diktsviten "Ticino" av Solveig von Schoultz

Abstract

I essän ”Vykort från Ticino” undersöker jag kristusgestaltningen i de två dikterna i sviten ”Ticino”, publicerad 1989 i boken Ett sätt att räkna tiden av Solveig von Schoultz. Som ekfraser gestaltar dikterna specifika bildkonstverk och diktjagets möte med dem. Diktjaget betraktar gamla bildframställningar, tolkar dem och utformar nya bilder i ord, likt vykort med personliga hälsningar. Konstverken som dikterna utgår ifrån är inte tillgängliga för läsaren. I dikterna utformas konkreta detaljer som tillsammans med titeln ”Ticino” gör det möjligt att känna igen grundläggande bildelement. För att berika läsningen av dikterna lyfter jag fram en del av den kulturhistoriska kontext som aktualiseras.

I undersökningen av dikterna granskar jag uttryck för rum, tid och kroppslighet samt benämningar på de gestalter som skrivs fram, det vill säga Kristus, djävulen och Kristoforus. Vidare reflekterar jag över möjliga kristologiska konsekvenser och diktjagets förhållningssätt.

Kristusgestaltningen kan i båda dikterna betraktas som reducerande, om än på olika sätt. I den första dikten utformas en kristusgestalt på ett krucifix. Den begränsas i fråga om utrymme och tid, mänsklig kroppslighet och gudomlig makt där den infogas i en fortgående revirbevakning med djävulen som motpart. Denna reducerade gestalt förses med benämningen ”Kristus”, ett ytterst sällsynt ord i von Schoultz lyrik. Distans och ambivalens framträder i diktjagets hållning. I den andra dikten är kristusgestalten helt och hållet retuscherad ur bilden. ”Kristoforus” skildras utan något kristusbarn på axeln. Denna slitna bärare omfattas av diktjagets medkänsla. Religiös fromhet och teologisk reflektion problematiseras när de gamla bilderna ges personlig relevans.