En högaktad och lugn ålderdom?

Upplevelser av åldrande i ståndsfamiljer i 1800-talets Finland

Abstract

När betraktades en individ som gammal i 1800-talets Finland, och vad innebar det att åldras inom samhällets övre skikt under denna tid? I denna artikel undersöker jag hur ålderdom upplevdes, beskrevs och hanterades av personer ur den finländska ståndseliten under 1800-talet. Materialet består av familjebrev skrivna av män och kvinnor som avled mellan 61 och 87 års ålder samt av deras närmaste anhöriga. Genom en närläsning av dessa personliga dokument analyseras hur de äldre själva definierade och reflekterade över sin höga ålder, vilka kroppsliga besvär som förknippades med åldrandet, och hur dessa behandlades inom ramen för dåtidens begränsade medicinska möjligheter. Studien utgår ifrån åldrandet som dels ett biologiskt, dels ett socialt konstruerat fenomen. Den visar hur kulturella föreställningar om ålderdom skilde sig mellan könen och hur åldrandet inte bara var något individuellt utan något som engagerade och påverkade hela den äldres närmaste familjekrets. Särskilt fokus läggs också på de äldres sociala roller inom familjen och släkten: deras status, relationer och det ansvar som lades på anhöriga för deras omsorg. Genom att förena upplevelse- och kroppshistoriska perspektiv ger artikeln en nyanserad bild av vad det innebar att åldras och definieras som gammal inom det finländska samhällets högsta sfär. Genom att lyfta fram de äldre som i framför allt nordisk historisk forskning fortfarande är en grupp som sällan uppmärksammats bidrar studien till i första hand det familjehistoriska och det kropps- och erfarenhetshistoriska forskningsfältet.