Historiska och litteraturhistoriska studier

Runebergskällan i Ruovesi i korsdraget mellan natur och kultur

Saija Isomaa, Outi Leskelä — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Artikeln utforskar Runebergskällan i Ruovesi med avstamp i litterär turism, landskapsekologi och litteraturvetenskap. Under åren 1825–1826 arbetade J. L. Runeberg som informator på Ritoniemi gård i Ruovesi och källan, som är belägen på mark som tillhörde herrgården, har i den senare receptionen gärna tolkats som impulsgivare för författarens kända dikt ”Vid en källa”. På 1870-talet anknöts en legend till källan enligt vilken en svan, på diktarens dödsdag, skulle ha landat på platsen och sorgset sjungit vid källan. Vidare relaterade legenden dikten ”Svanen”, en annan av diktarens populära verk, till samma plats vilket innebar att källan började etableras som en sevärdhet och en plats för Runebergskulten. Insatsen lyckades och källan har under hela sin historia varit ett populärt mål för litterär turism i det finska Inre Finland.

Det har ändå funnits förväntningar på att nationalskaldens minnesplats borde ha vissa estetiska egenskaper som en källa i naturtillstånd saknar. Detta har lett till att källan utsatts för åtgärder som varit skadliga för den. I och med att källans naturtillstånd under årtiondenas lopp försämrats uppfylls heller inte längre de förväntningar – framkallade av Runebergs dikter – på en källa som speglar molnen på himlen. Inom det restaureringsprojekt av källan som förverkligades på 2020-talet var man tvungen att fundera på hur man på ett hållbart sätt skulle förena naturens välmående med de kulturella förväntningarna kring en sevärdhet för litterär turism som även är ett naturskyddsområde.

Artikeln utforskar källans historia och nuvarande situation utgående från litterär turism, Runebergskulten och landskapsekologi. Den bidrar med nya perspektiv på Runebergskulten, kring utmaningarna med litterär turism och sårbarheten i källornas ekosystem. Samtidigt söker artikeln utvidga diskussionen kring litterär turism som anknyter till Runeberg.

En högaktad och lugn ålderdom?

Evelina Wilson — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

När betraktades en individ som gammal i 1800-talets Finland, och vad innebar det att åldras inom samhällets övre skikt under denna tid? I denna artikel undersöker jag hur ålderdom upplevdes, beskrevs och hanterades av personer ur den finländska ståndseliten under 1800-talet. Materialet består av familjebrev skrivna av män och kvinnor som avled mellan 61 och 87 års ålder samt av deras närmaste anhöriga. Genom en närläsning av dessa personliga dokument analyseras hur de äldre själva definierade och reflekterade över sin höga ålder, vilka kroppsliga besvär som förknippades med åldrandet, och hur dessa behandlades inom ramen för dåtidens begränsade medicinska möjligheter. Studien utgår ifrån åldrandet som dels ett biologiskt, dels ett socialt konstruerat fenomen. Den visar hur kulturella föreställningar om ålderdom skilde sig mellan könen och hur åldrandet inte bara var något individuellt utan något som engagerade och påverkade hela den äldres närmaste familjekrets. Särskilt fokus läggs också på de äldres sociala roller inom familjen och släkten: deras status, relationer och det ansvar som lades på anhöriga för deras omsorg. Genom att förena upplevelse- och kroppshistoriska perspektiv ger artikeln en nyanserad bild av vad det innebar att åldras och definieras som gammal inom det finländska samhällets högsta sfär. Genom att lyfta fram de äldre som i framför allt nordisk historisk forskning fortfarande är en grupp som sällan uppmärksammats bidrar studien till i första hand det familjehistoriska och det kropps- och erfarenhetshistoriska forskningsfältet.

Vår äldste bland bildhuggare

Mari Tossavainen — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Walter Runeberg (1838–1920) är känd som det sena 1800-talets viktigaste finska skulptör och han kallades den äldste. Artikeln granskar Runebergs tidigare outforskade liv och konst under 1910-talet och fram till året 1920. Jag undersöker hur Runeberg upplevde ålderdomen, samt tidens och livets gång och förändring, exempelvis ateljéns föränderliga betydelse, i sina brev fram till december 1920. Dessutom studerar jag gestaltningen av Runebergs ålderdom i Petrus Nordmanns biografi Walter Runeberg 1838–1918 (1918), där ett kapitel byggde på anteckningar av ateljégästen Signe Gadolin. Artikelns utgångspunkter och källor är Runebergs brev till Gadolin från åren 1919–1920. Dessutom bygger artikeln på andra källor såsom Walter Runebergs arkiv i Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv samt handskriftssamlingen vid Åbo Akademis bibliotek.

Artikeln visar att Runeberg ofta resonerade kring ålder i sina brev. Han reflekterade kring sin upplevelse av ålder med uttrycket "årens tyngd" men förnyade också sin verksamhet genom att ordna sin första separatutställning på Stenmans konstsalong 1920. Gadolin såg i sina brev Runeberg som en kraftkälla och förebild. Familjen Runeberg hade tidigare levt ett "flyttfåglarnas" rörliga liv med Parisateljén som en mötesplats där även hustrun Lina Runeberg (1841–1916) medverkade till uppkomsten av vissa långvariga relationer. På uppmaning av bland andra Helene Schjerfbeck blev ateljén på Bulevarden 19 i Helsingfors ett livselixir och en central punkt för Walter Runeberg, i synnerhet vid 1910-talets slut. Där arbetade Runeberg, mindes, skrev och satt modell.

Jagets förfall och förverkliganden

Johanna Slotte Dufva — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Denna artikel undersöker hur ålderdom gestaltas och förändras under de första fyrtio åren av Merete Mazzarellas (f. 1945) författarskap. Genom närläsningar av utvalda verk, från debuten Först sålde de pianot (1979) till Den försiktiga resenären (2019), analyseras hur representationer av åldrande och äldre människor skiftar över tid. En avgörande vändpunkt identifieras i Hem från festen (1992), där livsberättelsen introduceras som en meningsskapande praktik. Artikeln tillämpar teoribildning från kritiska åldersstudier, med särskilt fokus på Margaret Morganroth Gullettes begrepp decline narrative och progress narrative, för att analysera hur Mazzarellas texter både reflekterar och utmanar kulturella normer kring ålderdom. Vidare används Paul Ricœurs teori om narrativ identitet samt Adriana Cavareros begrepp det berättningsbara jaget för att belysa livsberättelsens funktion i konstruktionen av subjektivitet i hög ålder. I författarskapets tidigare verk beskrivs åldrandet som en process präglad av förfall. Med tiden framträder en annan förståelse av åldrandet, där åldrandeprocessen inte enbart beskrivs i termer av förlust, utan också som en källa till personlig utveckling.

Ön och den kollektiva upplevelsen i Johanna Holmströms Själarnas ö

Hannele Sand — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

I min artikel utforskar jag hur de kvinnliga patienterna på hospitalön Själö samt hospitalets personal delar upplevelsen av fångenskap i Johanna Holmströms roman Själarnas ö (2017). Utöver detta diskuterar jag vilka betydelser öns olika platser genererar i relation till kvinnornas delade erfarenheter. I analysen av upplevelserna inom gemenskapen på Själö utgår jag från Monika Fluderniks definition av begreppet kollektiv erfarenhet (”the shared experience of the groups”) samt Alan Palmers teori om sociala medvetanden (social minds). Forskning om öberättelser bildar artikelns kontextuella ram.

I läsningen av Holmströms roman kan den i ölitteratur ofta återkommande fängelsetropen, kombineras med undersökningarna av kvinnornas kroppar grundad i eugenik samt kontrollerande blickar riktade mot kvinnornas. Som en anmärkningsvärd aspekt framstår också hur unga kvinnor som betraktas som moraliskt eller genetiskt tvivelaktiga, skickas till Själö. Jag uppmärksammar öns topos som en konkret plats samt ölitteraturens troper såsom upplevelsen av fångenskap, liminalitet, drömmar om att fly samt karaktärernas utveckling och förändring. Min läsning avgränsas till romanens andra del, det vill säga Ellis berättelse, samt 1930-talets inledande år som var avgörande i fråga om eugenik. Holmströms roman omprövar nämligen moralfrågor som riktas mot unga kvinnor under denna period. Jag läser ölitteraturens troper som en feministisk kritik mot begränsande normer som fastställts av samhället. Analysen av Ellis berättelse utifrån tidsavgränsningen kan även tillämpas tematiskt på romanen i sin helhet. I analysen visar jag hur en delad och kroppslig känsla kan förstås som en gemensamt upplevd och platsbunden erfarenhet. Upplevelsen definieras även av närvaron av karaktärer med olika bakgrunder, agendor och perspektiv. I analysen visar jag vidare hur den panoptiska kontrollen i hospitalets huvudbyggnad påverkar kvinnornas inbördes relationer på ett negativt sätt. I synnerhet Tyttökallio och strandtropen har en upplösande funktion i förhållande till den övervakning som pågår i huvudbyggnaden eftersom kvinnorna – utom räckhåll för kontrollerande blickar – ges en möjlighet att återuppbygga sin identitet. Samtidigt kan de dela upplevelserna av fångenskap med varandra.

Stammen som försvann

Mats Wickström — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Artikeln undersöker begreppet folkstam som benämning på den svenskspråkiga befolkningen i Finland, med fokus på dess användning och gradvisa försvinnande från offentligheten under efterkrigstiden. Syftet är att revidera tidigare forskning som hävdat att det finlandssvenska folkstamsbegreppet förlorade sin relevans kort efter andra världskriget till följd av att begreppet blev förknippat med de tyska nationalsocialisternas brott mot mänskligheten. Genom en kombination av fjärr- och närläsning av digitaliserade svenskspråkiga dagstidningar samt politiska program blottlägger studien att begreppet var i aktivt bruk i den finlandssvenska offentligheten fram till mitten av 1960-talet. Det användes brett inom olika politiska läger och i varierande sammanhang, från Svenska folkpartiets partiprogram till predikningar. Artikeln gör gällande att begreppet inte försvann genom en direkt ideologisk eller moralisk diskreditering, utan snarare som en följd av samhälleliga förändringar, generationsskiften samt ökad tvåspråkighet och öppenhet mot det finska Finland bland finlandssvenskarna under efterkrigstiden. Den etniskt särskiljande beteckningen blev otidsenlig som finlandssvenskt samlingsbegrepp i ett alltmer finskt samhälle där formell språkfred rådde. Studien visar även att begreppet användes i tillbakablickande eller fossiliserad bemärkelse efter att det förlorat sin ideologiska bärkraft i finlandssvensk retorik, men numera är det sannolikt så gott som helt bortglömt bland den svenskspråkiga befolkningen i Finland.

Förnyelse och förfall – om historiens list

Peter Englund — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Sekeljubileet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet

Johanna Wassholm — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Mellan 1909 och 1913 firades flera stora historiska jubileer i Ryssland: hundraårsminnet av Finlands inkorporering i det ryska riket (1909), tvåhundraårsminnet av slaget vid Poltava (1909) och den ryska erövringen av Viborg (1910) samt Romanovättens trehundraårsjubileum (1913). Finland var ett storfurstendöme i det ryska imperiet, men med ett eget kollektivt historiemedvetande. Därmed stod de ryska respektive finska historienarrativen kring jubileerna ofta i konflikt med varandra.

I den här essän behandlas det ryska respektive det finländska offentliga historiebruket som omgav sekelminnet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet 1909. Både den ryska överheten och finländarna hade orsak att uppmärksamma den geopolitiska omvälvningen, men av olika orsaker. Den ryska överheten ville lyfta fram att Ryssland villkorslöst hade erövrat Finland genom undertecknandet av fredstraktaten i Fredrikshamn i september 1809. Finländarna i sin tur framhöll betydelsen av Borgå lantdag, där Alexander I ansågs ha garanterat Finlands grundlagar och därmed lagt grunden för ett särförvaltat storfurstendöme inom imperiet. Syftet med essän är att belysa hur de ojämna maktförhållandena påverkade de två parternas möjligheter att uppmärksamma hundraårsminnet, framför allt i form av officiella festligheter och resandet av monument.

Illuminationer som uttryck för glädje och underdånighet i finska städer före 1809

Kaisa Kyläkoski — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Den här essän redogör för bruket av illumination i finska städer före 1809. Det rör sig om en lång historisk kontinuitet där ljuset kommunicerar glädje och vördnad vid såväl religiösa som sekulära högtider. Illuminering av de viktigaste byggnaderna eller "hela staden" på helgdagar, blev vanligt i Europa på 1700-talet, och var ett sätt att utnyttja ceremonier politiskt för att påminna undersåtarna om deras regenter genom skapandet av en minnesvärd upplevelse för deltagarna.

Om man utgår från de rapporter som skickades till tidningarna var det viktigt att framhäva firandets enighet och upplevda glädje, och illuminationerna kommunicerade bådadera. På kungligheternas bemärkelsedagar lockade ljuset ut de flesta stadsborna på gatorna där man annars undvek att röra sig i vardagskvällarnas mörker. Förutom ljuset erbjöds även anslående lyktformationer, transparanger och fyrverkerier som förmedlade symboliska budskap med vanligt förekommande referenser till regenten. Det fordrades både gemensamma och privata resurser och besvär som var uppenbara för alla för att skapa en delad upplevelse. Resursanvändningen kunde ifrågasättas även i offentligheten, men att sluta med den inrotade illuminationstraditionen tycks ha varit svårt. Den välgörenhet som framhölls som alternativ hade direkt påverkan på en avsevärt mindre del av stadens befolkning.

Runeberg under tapeten

Pia Forssell — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Under lager av tapeter hittar en husägare i Viborg fragment av dikter på svenska. De visar sig utgöra resterna av ett egenhändigt manuskript av J. L. Runeberg. Humaniora och digitala resurser i förening belyser aktörer som forskningen inte har noterat tidigare. Nya fotografier, den digitaliserade fullständiga textkritiska utgåvan av Runebergs skrifter och Finlands digitaliserade press från 1800-talet har kombinerats med traditionellt inhämtad kunskap om verket, författaren, hans vanor och vänner. Essän uppmärksammar också att Runeberg hade både översättare och uttolkare i Viborg.

Flerspråkighet och gemenskap i finlandssvensk litteratur

Julia Tidigs — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

I essän tecknar jag genom nedslag i fyra verk en linje i Finlands svenska litteratur som tar sig an frågor om språk, tillhörighet och gemenskap. I de texter jag uppehåller mig vid framträder gestalter från olika skeden i Finlands historia som alla kämpar med frågor och känslor kring språk och gemenskap. Med avstamp i K. A Tavaststjernas olycklige polyglott i En patriot utan fosterland (1896) följer jag Sigrid Backmans tvåspråkiga arbetargemenskap som slås i spillror av inbördeskriget i Familjen Brinks öden (1922), därefter en framgångsrik klass- och språkresenär som lär sig dölja dialekten i Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014) och slutligen en mor och en son som tampas med omgivningens förväntningar på deras språkliga anknytning i Adrian Pereras Mamma (2019). Den teoretiska inramningen utgörs av den litterära flerspråkighetsforskningens problematisering av begreppet modersmål och den implicita berättelse om språk, ursprung och gemenskap som begreppet rymmer. Genom exemplen visar jag hur skönlitteraturen, med sin nyanserade gestaltning av modersmålets smärtpunkter och våra föränderliga och känsloladdade relationer till olika språk, kan öppna för nya sätt att föreställa sig förbindelserna mellan språk, anknytning och känsla.

"Sångarfanan åter höjes"

Lotta Westerlund — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Essän undersöker balansen mellan tradition och förnyelse inom Akademiska Sångföreningen (Akademen), Finlands äldsta levande kör. Genom att granska körens verksamhet och traditioner, såsom första maj-sången i Kaisaniemiparken och uppvaktningen vid Runebergsstatyn, synliggörs hur kollektiva kulturella arv både bevaras och förnyas. Essän belyser hur Akademen upprätthåller sitt kulturarv genom stamrepertoar och studentikosa ceremonier, men samtidigt anpassar sig till moderna ideal och konstnärliga ambitioner. Diskussionen fokuserar på hur kören vill integrera traditionella element som fosterländska sånger och frack med nyskapande musikaliska projekt och moderna konserter.

En central tes är att levande kulturarv kräver både kontinuitet och förändring. Genom att inkludera nya musikaliska verk och arbeta med moderna konstformer håller Akademen sin verksamhet aktuell och relevant. Samtidigt upprätthålls social gemenskap och identitet genom återkommande traditioner och en kollektiv repertoar som delas mellan aktiva sångare och alumner.

Essän problematiserar även hur externa betraktare tenderar att tolka Akademens verksamhet. Medan koristerna själva uppfattar körens dubbla identitet – där det traditionella och moderna samexisterar – ses kören ofta av allmänheten som en konservativ institution med patriarkala och nationalistiska kopplingar. Akademen måste därmed navigera bland de spänningar som uppstår mellan intern identitet och extern tolkning. Avslutningsvis argumenterar essän för att levande kulturarv är beroende av människors personliga delaktighet. Akademens förmåga att engagera nya generationer av korister i sitt arv är avgörande för att traditionerna ska leva vidare.

Vykort med hälsningar från Ticino

Carola Envall — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

I essän ”Vykort från Ticino” undersöker jag kristusgestaltningen i de två dikterna i sviten ”Ticino”, publicerad 1989 i boken Ett sätt att räkna tiden av Solveig von Schoultz. Som ekfraser gestaltar dikterna specifika bildkonstverk och diktjagets möte med dem. Diktjaget betraktar gamla bildframställningar, tolkar dem och utformar nya bilder i ord, likt vykort med personliga hälsningar. Konstverken som dikterna utgår ifrån är inte tillgängliga för läsaren. I dikterna utformas konkreta detaljer som tillsammans med titeln ”Ticino” gör det möjligt att känna igen grundläggande bildelement. För att berika läsningen av dikterna lyfter jag fram en del av den kulturhistoriska kontext som aktualiseras.

I undersökningen av dikterna granskar jag uttryck för rum, tid och kroppslighet samt benämningar på de gestalter som skrivs fram, det vill säga Kristus, djävulen och Kristoforus. Vidare reflekterar jag över möjliga kristologiska konsekvenser och diktjagets förhållningssätt.

Kristusgestaltningen kan i båda dikterna betraktas som reducerande, om än på olika sätt. I den första dikten utformas en kristusgestalt på ett krucifix. Den begränsas i fråga om utrymme och tid, mänsklig kroppslighet och gudomlig makt där den infogas i en fortgående revirbevakning med djävulen som motpart. Denna reducerade gestalt förses med benämningen ”Kristus”, ett ytterst sällsynt ord i von Schoultz lyrik. Distans och ambivalens framträder i diktjagets hållning. I den andra dikten är kristusgestalten helt och hållet retuscherad ur bilden. ”Kristoforus” skildras utan något kristusbarn på axeln. Denna slitna bärare omfattas av diktjagets medkänsla. Religiös fromhet och teologisk reflektion problematiseras när de gamla bilderna ges personlig relevans.

Hennes Nåd

Kristiina Kalleinen — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Hennes Nåd, bergsrådinnan Virginia af Forselles är en ovanlig kvinna i Finlands historia: hon styrde över Strömfors bruk från det att hon hade blivit änka 1790 och fram till sin död 1847. Hittills har det inte varit känt hur det kom sig att den stockholmsfödda Virginia Carlsköld lärde känna sin blivande make Henrik Johan af Forsell och blev värdinna på Strömfors bruk i Östnyland. Därtill är det intressant att också Virginias systrar genom sina äktenskap kom att bosätta sig i samma område och integreras i officerskretsarna i Lovisa. I den här essä belyser jag hur systrarna Carlsköld från Stockholm blev en del av de högre ståndskretsarna i Östnyland i vilka nätverk de anslöt sig till.

Virginia af Forselles liv finns dokumenterat i arkivmaterial, så med tanke på källorna det skulle vara möjligt att skriva en biografi om hennes person. Jag hoppas att min text ska inspirera någon att ta sig an denna forsknings- och skrivuppgift, och lyfta fram Virginia af Forselle och hennes ställning som en betydande kvinna i Finlands historia.

Det förflutna kontrolleras genom arkiven

Petra Hakala — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

I essän diskuteras hur arkivinstitutionernas skenbart neutrala roll börjat ifrågasättas och problematiseras under de senaste trettio åren. I samband med detta har också synen på arkivarien förändrats från en passiv bevarare till en aktiv arkivaktör som medverkar när det samhälleliga minnet utformas. Tillkomsten av Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv i slutet av 1800-talet placeras in i sin samhälleliga kontext som en social konstruktion med ideologisk underton. Riktlinjerna för insamlingen och urvalet av vad som skulle bevaras i arkivet som svenskt kulturarv bestämdes inte av arkivarierna utan av medlemmarna i sällskapets styrelse, som kunde kontrollera bilden av det förgångna genom att styra vad som togs tillvara för forskningen. Litteratursällskapets arkivsamlingar fick en symbolisk betydelse då det utvalda och bevarade materialet i arkivet kunde användas som en resurs vid skapandet av en gemensam svensk identitet i Finland i början av 1900-talet.
I slutet av essän diskuteras behovet av transparenta urvalsprocesser och dialog med det omgivande samhället för att arkiven i dag och i framtiden ska kunna stöda olika samhällsgrupper i deras minnesproduktion. Arkivens makt att kontrollera kunskapen om det förflutna innebär samtidigt ett stort ansvar för att säkerställa att alla grupper i ett samhälle i ständig förändring får sin röst hörd i arkiven på sina egna villkor.

Några synpunkter på det historiska innehållet i Historiska och litteraturhistoriska studier

John Strömberg — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

Svenska litteratursällskapets årsbok Historiska och litteraturhistoriska studier (HLS) har sedan 1925 innehållit historiska bidrag med ett mångsidigt innehåll. Redaktionen har valt att ge en vidsträckt definition åt begreppet historia, vilket har medfört att HLS innehållit kultur- och personhistoriska studier av olika slag, men också bidrag som behandlat mera specifika ämnen som till exempel skolhistoria, arkeologi och genealogi. Inom sällskapet uppmärksammades behovet att utge levnadsteckningar tidigt och tillsammans med olika personhistoriska bidrag har dessa intagit en framträdande plats också i HLS.

Årsbokens medarbetarskara har omfattat företrädare för de historiska vetenskaperna men också till exempel lärare, bibliotekarier och författare. Medarbetarna har bestått av en mera omfattande krets än vad som var fallet i den mera professionellt inriktade Historisk Tidskrift för Finland.

Avsikten med bidraget är att med hjälp av exempel försöka beskriva några av de teman som varit föremål för behandling i de historiska bidragen i HLS. Under 1920- och 1930-talen ville flera författare fästa uppmärksamhet vid den liberala idétraditionens framväxt under senare delen av 1800-talet. De liberala idéernas spridning uppmärksammades både i studier om den skandinavistiska rörelsen och i de presshistoriska bidragen. Årsboken har också innehållit flera personhistoriska studier som belyst förhållandena inom centralförvaltningen och vid universitetet i Finland fram till självständigheten.

Det historiska innehållet i HLS har fortsatt att vara mångsidigt också under de senaste decennierna. Artiklarna i HLS har sedan 2014 genomgått samma slag av kollegial granskning som i övriga vetenskapliga publikationsserier. Detta har bidragit till att en större andel av studierna än tidigare tillkommit inom forskningsprojekt eller haft anknytning till författarens avhandlingsarbete.

Hur tänkte man här?

Agneta Rahikainen — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300

I denna översikt granskas årsboken Historiska och litteraturhistoriska studiers (HLS) hundraåriga historia med fokus på de litterära och litteraturhistoriska bidragen. Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) har som uppdrag att samla in, bearbeta och ge ut information om den svenska kulturen i Finland och dess årsbok HLS är en publikation som innehåller artiklar kring detta. Redaktörerna för årsboken, med ansvar för de litterära bidragen, var länge ledamöter i SLS styrelse och representerade en liten krets nära anknuten till Helsingfors universitet eller dåvarande universitetsbiblioteket. Framför allt två redaktörer, professorerna Gunnar Castréns och Olof Enckells roller granskas närmare eftersom de innehade flera maktpositioner och kunde influera inte bara innehållet i HLS utan också forskningen inom svensk litteratur i stort. Granskningen av de litterära uppsatserna görs med fokus på epok, genre, tematik och kön, men också utgående från uppfattningen av vad den svenska kulturen i Finland kunde uppfattas som.

Medverkande

Anna Biström, Julia Dahlberg — Mon, 15 Sep 2025 00:00:00 +0300