Historiska och litteraturhistoriska studier

Mina språk - broar eller murar?

Mona Forsskåhl — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Ålandsjungfrun och kulturell glömska

Maria Lival-Juusela — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

I artikeln utforskas kulturell glömska i förhållande till Sigrid Backmans femte roman Ålandsjungfrun (1919). Jag diskuterar hur det kulturella minnet av Backmans författarskap och av Ålandsjungfrun har formats i enlighet med dominerande ideologiska narrativ på det litterära fält där Backman verkade. Romanen utkom året efter inbördeskriget och var den första i Finland och inom den svenskspråkiga litteraturen att fokalisera nyanserade röda karaktärer. Därtill gjorde den detta i en stilistiskt genomarbetad form som kombinerade det realistiska planet med en avancerad allegorisk nivå, som inte tidigare har noterats. Den bortglömda allegoriska estetiken ställs i förhållande till dess kraftfulla frammanande av samvetsfrågan efter inbördeskriget.

Isolerade narrativ?

Per Mendoza — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Ön som rum och som plats utövar en egendomlig lockelse. Dess isolering från den stora världens händelser tillåter ön att skapa sitt eget mikrokosmos. Öns avskilda spatialitet innebär också att narrativ kan avgränsas och undanhållas inom dess gränser. Johanna Holmströms Själarnas ö bygger på och ombygger precis den här sortens spatialitet samt komplicerar den ytterligare genom att skildra erfarenheterna bland karaktärer vars röster saknar en publik i litterära representationer. Via detta kastar berättelsen ljus över dem som är isolerade, utanför och glömda i samhället, samt utstötta ur de kulturella institutionerna.

I artikeln studeras hur litteraturen kan bli ett medel att föra ut narrativ om historiskt sett ”osynliga” personer. Särskilt argumenterar artikeln för att Själarnas ö skapar en plattform för narrativ om kvinnor diagnostiserade med mental sjukdom genom att beskriva de affektiva känslor och narrativ som uppstår kring öns spatialitet. På så sätt blir ön både en central plats och en utgångspunkt för narrativen, och ön skapar villkoren för hur narrativen tas emot. Och i det rum som ön utgör kan karaktärerna vittna om och föra vidare andras erfarenheter. Utöver detta, hävdar artikeln att Holmström ger ett nytt perspektiv på erfarenheter genom att fokusera på narrativiseringen av kroppsliga och förkroppsligade känslor. Detta innebär ett distinkt sätt att förstå erfarenhet och livsberättelser eftersom båda fenomenen representeras som inte bara kognitiva utan också kroppsliga i Holmströms roman. I artikeln ifrågasätter jag etiken i narrativa och erfarenhetsmässiga överföringar, samt undersöker frågan om litteraturen på ett tillräckligt sätt kan ge röst åt de osynliga och förbisedda i samhället. Hur uppmuntrar litteraturen i så fall läsaren att sympatisera med sådana karaktärer? Hur går Holmströms roman i kritisk dialog med historiska attityder till mental sjukdom? Min artikel bygger på tidigare forskning hos Jutta Ahlbeck och Michel Foucault, utifrån den narrativa hermeneutikens perspektiv.

Naturen, havet og tiden i Zacharias Topelius’ Naturens bok (1856) og Boken om Vårt Land (1875)

Frederike Felcht — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Artikeln bygger på aktuelle tilgange til litteraturforskningen inden for blue humanities og ecocriticism, der giver mulighed for at se nye videnshistoriske aspekter i historiske skolebøger. Den undersøger naturforestillingerne i Zacharias Topelius’ Naturens Bok og Boken om Vårt Land med særlig fokus på havet og tiden, fordi havet er et sted, hvor forskellige temporaliteter med økologisk relevans – især dybtid og teknologisk acceleration (Alaimo 2017; Österlund 2021) – møder hinanden.

Naturforestillingerne i Naturens Bok baserer sig på antikke og ældre kristelige naturtanker (Knif 2017), der er overvejende statiske, men en dynamisering på grund af menneskets voksende magt antyder sig. Sagt med litteraturforskeren Søren Franks terminologi (2022) blander teocentriske og antropocentriske elementer sig i Naturens Bok. Her spiller havet endnu ingen central rolle.

Det forandrer sig i Boken om Vårt Land, hvor Topelius tilskriver havet og vandet en stor betydning for Finland. Havet præger desuden tekstens troper, figurer og temaer. Topelius’ fremstilling af Finlands geologi anskueliggør, at en del af Finland er fremkommet ved at jorden har hævet sig op over havet. Denne fremstilling viser tilbage til Finlands urhistorie. Dybtiden bliver på den måde synlig. Overlapninger mellem den finske geologiske og mytologiske urhistorie bidrager til den store rolle, som havet spiller for Finlands identitet i Topelius’ fremstilling.

Mens Naturens Bok går ud fra naturens rigdom, indtager Boken om Vårt Land et mere procesorienteret perspektiv. Den acceleration, som Naturens Bok allerede beskriver som effekt af nye teknologier, bliver mere omfattende i Boken om Vårt Land.

Accelerationen omfatter her ikke bare transporttider, men også historien selv. Proces- og historietanken i Boken om Vårt Land er forbundet med idéen om bæredygtighed, et ansvar for miljøets stabilitet og produktivitet hen over generationerne. Denne forandring hænger sammen med den erkendelse, at de nye teknologier har ændret magtforholdene mellem naturens og menneskernes kræfter, og denne forandring medfører nye farer, der truer ikke bare miljøet, men også menneskerne selv.

Min artikel anskueliggør på den måde, hvordan naturforestillingerne forandrede sig i den tid, industrialiseringen tog fart i Norden – og hvordan man formidlede denne forandring til kommende generationer.

Det ryska imperiets mångfald i Åbo

Johanna Wassholm — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Historieforskare har lyft fram att Finlands större städer i slutet av 1800-talet präglades av en mångkulturalitet som till stor del var en följd av närvaron av människor från det mångnationella ryska imperium som Finland sedan 1809 var en del av. Vid denna tid var undersåtar från imperiet således ett givet inslag också i vardagen i Åbo. De ryska undersåtarna avspeglade imperiets mångetniska sammansättning såtillvida att de representerade flera olika etniciteter – förutom etniska ryssar tjänstgjorde till exempel polacker, balttyskar, judar och tatarer i den ryska armén. Från 1870-talet mötte Åboborna därtill allt oftare ryska, judiska och tatariska småhandlare på stadens gator och torg. Judarna var före detta soldater med familjer som i kraft av en rysk förordning från 1858 fått tillstånd att bosätta sig på stationeringsorten efter avslutad militärtjänst, medan de muslimska tatarerna började idka rörlig småhandel i Finland efter hand som järnvägsnätverket expanderade.

Trots att närvaron av människor från imperiet skymtar fram i den samtida lokalpressen och i memoarer, har den förblivit slående osynlig i historieskrivningen om Åbo. Ett par specialstudier som behandlar stadsbornas möten med den ryska militären och judiska handelsidkare föreligger[1], men i till exempel de av Eino Jutikkala författade två digra volymerna av Åbo stads historia som täcker åren 1856–1917 nämns personer från det ryska imperiet endast på några sidor under rubriken ”folk utifrån”.^[2] Osynligheten förklaras dels av det narrativ om den kulturellt och etniskt homogena nationen som länge dominerade den nationella historieskrivningen, dels av att grupperna själva fram till 1980-talet ogärna framhävde sin egen historia i ett självständigt Finland där attityderna till allt ryskt var negativa.^[3]

I den här artikeln studerar jag utifrån pressmaterial, memoarer och myndighetskällor hur människor från olika delar av det ryska imperiet blev synliga i vardagen i Åbo under 1800-talets fyra sista årtionden. Inledningsvis ger jag en översikt över de mest betydande grupperna och redogör för deras bakgrund och antal samt för deras sociala och ekonomiska position i staden. Därefter studerar jag närmare relationerna mellan människor från imperit och lokalsamhället inom de sfärer där möten var vanligast; förutom den militära närvaron behandlas möten med judiska handelsidkare och med ryska livsmedelsförsäljare på stadens gator och torg. Syftet är att belysa en aspekt av vardagen i Åbo som förblivit osynlig i tidigare historieskrivning och den ambivalens som präglade mötena mellan människor från imperiet och lokalsamhället i Åbo.

En gynnad minoritet?

Tomi Riitamaa — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Både antalet litteraturpriser och betydelsen av dem har ökat närmast explosionsartat från senare delen av 1900-talet och framåt, och i dag är priskulturens inflytande på det litterära fältet större än någonsin tidigare – såväl i Finland som internationellt.

Samtidigt präglas den litterära priskulturen i många avseenden av orättvisor och ojämlikhet. Traditionellt sett hör olika språkliga, kulturella och etniska minoriteter – liksom kvinnor – till dem som varit underrepresenterade bland pristagarna.

Förutsättningarna för den finlandssvenska minoriteten skiljer sig emellertid i flera avseenden drastiskt från många andra minoriteters. Försedd med stort ekonomiskt, kulturellt, socialt och politiskt kapital har den svenska språkgruppen historiskt sett utgjort en priviligierad grupp i landets ledande skikt, och gruppens ställning säkras i dag bland annat av grundlagsstadgade språkliga rättigheter och en välutbyggd infrastruktur för utbildning, bildning och kulturell förkovran på svenska.

I föreliggande studie redogör jag översiktligt för betydelsen av egna priskulturen, uppbackad av penningstarka stiftelser och fonder, och undersöker därpå den finlandssvenska representationen bland pristagare och nominerade när det gäller de mest prestigefyllda finländska litteraturpriserna. Fokus läggs på landets största och mest uppmärksammade litteraturpris, Finlandiapriset. I studien kombineras en diskursiv läsning av hur de litterära prissammanhangen bevakas i finlandssvensk press och vilken betydelse opinionen där har i de litterära prissammanhangen, med en statistisk undersökning av den finlandssvenska representationen bland pristagarna.

Undersökningen visar att finlandssvenska författare är kraftigt överrepresenterade både som pristagare och nominerade i förhållande till befolkningsstorleken. En jämförande utblick visar att finlandssvenska författare även är överrepresenterade när det kommer till de största svenska och samnordiska litteraturpriserna. Slutligen presenteras och diskuteras några tentativa förklaringsmodeller till varför den finlandssvenska litteraturen är så pass välrepresenterad i de finländska och nordiska prissammanhangen.

Kalervo Palsas förbjudna bilder

Sanna Ojanne — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

I den här artikeln undersöker jag mottagandet av bildkonstnären Kalervo Palsas queerpräglade undergroundserier under hans livstid. Jag granskar vad som skrevs om dem och varför de väckte motstånd och avvisande. Jag kontextualiserar Palsas konstnärliga verksamhet inom den finländska och amerikanska undergroundrörelsen på 1960-talet. Jag analyserar den avvisande reaktionen på Palsas queerpräglade serier och censurförsöken genom begreppen skåp och homosexuell panik, som används av Eve Kosofsky Sedgwick. Palsas serier har inte tidigare studerats ur ett queerteoretiskt perspektiv. Min forskning bidrar till studiet av finsk seriekonst, äldre queerserier och undergroundserier samt deras mottagande, och utvidgar bilden av Palsa som konstnär genom att lyfta fram de internationella kopplingarna i hans konst.

Barnlitteraturkritiken och kvinnofrågan

Maria Lassén-Seger, Mia Österlund — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Barn- och ungdomslitteraturen går genom tiderna hand i hand med emancipationen och kvinnofrågan. Litteraturkategorin inte bara tematiserar emancipation – den kamp för kvinnans frigörelse från könsdiskriminerande lagar och strukturer som uppkom under 1800-talet – utan har utgjort en plattform för kvinnliga författare att ta plats i offentligheten. Tidigare forskning har visat hur barn- och ungdomslitteratur i exempelvis Sverige utgjort en sådan arena för kvinnor, samt att detta inte minst gällt kvinnosakskvinnor, feminister och författare som skriver i en emancipatorisk anda (Kåreland 1977, 1997; Englund & Kåreland 2008; Andersson 2020).

Syftet med artikeln är att ur ett receptionsanalytiskt och kritikhistoriskt perspektiv studera mottagandet i svenskspråkig dagspress och kulturtidskrifter i Finland av ett urval tongivande barn- och ungdomslitterära verk med emancipatorisk udd från perioden 1880–1930. För att få svar på dessa frågor skriver vår artikel in sig i forskningsdiskussioner kring kritikhistoria (Forser 2002; Arping 2008, 2013; Svedjedal 2009; Samuelsson 2013 m.fl.), emancipationshistoria samt barnlitteraturforskning om emancipationslitteratur och kvinnliga författarskap (Stenberg 1999, 2007, 2018; Englund & Kåreland 2008; Andersson 2020, Lappalainen 2020 m.fl.). Dessa teoretiska ingångar kompletteras med ett queerteoretiskt perspektiv (Rosenberg 2002; Kivilaakso 2012; Paqvalén 2021) eftersom några av de studerade författarna levde queert.

Artikeln studerar mottagandet av fyra barnlitterära verk med emancipatorisk udd. 1) Toini ”Tea” Topelius I utvecklingstid (1889) som var landets första flickbok genom tiderna. 2) Nanny Hammarströms debutbok för barn Två myrors äventyr (1907), som ansågs förmedla kunskap om djur och natur på ett nydanande sätt. 3) Harriet Clayhills debut flickboken Full i 17 (1936), som rönte uppmärksamhet på grund av författarens ringa ålder samt för dess skildring av modern ungdom i yrhättetraditionen. 4) Clayhills ungdomsbok Vi abiturienter (1938), som väckte debatt då den kolliderade med recensenternas förväntningar på hur ungdomar skildras och vad en ungdomsbok är. Alla tre författare var yrkesaktiva kvinnosakskvinnor som engagerade sig i kampen för kvinnans rättigheter både i sina liv och i sina verk.

Centrala frågor för vår receptionsstudie är: Hur tar den samtida kritiken emot emancipatoriskt tankegods i dessa böcker under respektive utgivningstid? Anses tankegodset förenligt med rådande föreställningar om barn- och ungdomslitteratur? Den hypotes artikeln prövar är att de olika nedslagens emancipatoriska udd, trots diskrepanser i hur emancipationen sett ut vid respektive utgivningstid, möts med motstånd eller osynliggörs i mottagandet. Utifrån vår analys drar vi slutsatsen att så är fallet. Barn- och ungdomslitteratur på svenska i Finland utgör, likt den i Sverige, en emancipatorisk arena som dels uppmärksammas och debatteras i kritiken, dels går under radarn i recensionerna. De analyserade böckerna både försvaras och förlöjligas i sin samtid. Svårsmält för kritikerkåren är inte bara själva emancipationstematiken, utan i synnerhet den skildring av flickerotik som närmar sig samkönat begär.

Artikeln ger en första orientering i hur mottagandet av barn- och ungdomslitteratur med emancipatorisk udd bidrar till den utveckling av en barnlitterär diskurs som skedde på svenska i Finland under sent 1800- och tidigt 1900-tal i kölvattnet av Zacharias Topelius banbrytande insatser. De nedslag som görs ska ses som en första kartläggande insats som indikerar att det finns åtskilligt att hämta om ett bredare perspektiv anläggs på frågan om barnlitteraturkritikens relation till emancipationen och kvinnofrågan.

Vad berättar arkiven om Tove Jansson?

Mia Österlund — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Essän ”Vad berättar arkiven om Tove Jansson? Konturerna av en queer poetik” reflekterar över litteraturforskarens och litteraturforskningens användning av arkiv som källa. Detta görs utgående från besök i två av Tove Janssons materiella eller fysiska arkiv: Det för allmänheten öppna arkivet i handskriftssamlingen vid Åbo Akademi, där manuskript och läsarbrev finns bevarade. Samt det slutna arkivet, Janssons personliga arkiv i hennes ateljé på Ulrikasborgsgatan i Helsingfors, dit enbart ett snävt urval forskare och konstnärer bereds tillträde.

Essän utgår från den arkiviska vändningens landvinningar och omformulerade sätt att se på vad ett arkiv är, där både fysiska eller digitala, materiella eller immateriella arkiv beaktas. Dessutom tar essän avstamp i arkivforskning med särskild tyngdpunkt på queer arkivforskning, där även annat än renodlat arkivmaterial beaktas. Exempelvis kan skönlitteratur i bredare mening räknas som arkiv.

Den lins som läggs på arkivmaterialet är alltså queerteoretisk. Queerteoretiska begrepp används för att diskutera huruvida en dynamik mellan att visa fram och att dölja kan skönjas i det arkivmaterial som behandlas. Frågeställningen om hur en litteraturforskare tar sig an ett arkivmaterial sammanförs därmed med frågan om vad arkivet kan berätta om Tove Janssons poetik och hennes syn på sitt konstnärsskap, särskilt på skrivandet. Med utgångspunkt i tidigare Janssonforskning spinner essän vidare på dessa frågor.

Ingångarna är alltså huvudsakligen två: forskarens hur och författarens vad. Förankrat i några konkreta arkivbesök tillsammans med några forskarkollegor och Tove Jansson-kännare skildras själva arkivprocessen och de frågor den väcker hos litteraturforskaren. I samband med detta diskuteras arkiv i allmänhet och det janssonska arkivmaterialet i synnerhet.

Essän utmynnar i reflektioner kring vilka spår av Tove Janssons eget sätt att se på sitt skrivande och sitt konstnärskap, hennes poetik, som står att finna i arkiven. Resultatet av essän är att den dynamik av att visa och dölja som överlag präglar Janssons författarskap och konstnärskap konstateras gälla även arkivmaterialet och de olika ingångarna till dessa. Arkivet som kunskapskälla genomgår ständiga omvärderingar och arkivens dynamik förändras över tid. Forskarens självreflektion över det sätt på vilka arkiven används är därför nödvändig och måste dessutom ständigt vara under omprövning. Att Tove Jansson mycket medvetet kuraterade sina arkiv och rentav infogade lappar med hälsningar till forskare som skulle komma att använda hennes bevarade handlingar är ytterligare en aspekt att förhålla sig till. Inte bara mellan forskarhänder förs en stafettpinne vidare, även den som upprättat ett arkiv deltar i denna kedja av kunskapsöverföring.

”Vi [...] önskar bara, att någon lat finnpojke också skulle bli förvandlad till tomte och fara över vårt eget land, de tusen sjöarnas land”

Maria Ulfgard — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Utgångspunkt för studien är den samling brev som barn i Finland skrev till Selma Lagerlöf under perioden 1903 till 1938. Breven ingår i den så kallade barnbrevsamlingen i Kungliga bibliotekets handskriftsamling, Stockholm. Studien är en litteraturvetenskaplig studie med litteratursociologisk inriktning. Studien utgår från teoribildning inom Celebrity Studies, Transaction Literacy Learnig och teori inom forskning med fokus på sambandet mellan litteratur och kollektiva föreställningar om nationen (imagined community of the nation).

Historiska och litteraturvetenskapliga perspektiv tillämpas i studien där läsande barns brev – tidgare osynliga – är föremål för forskningsinsatsen. I studien blir det kulturella sambandet mellan Finland och Sverige tydligt såsom det framgår i barnens brev till Lagerlöf under den aktuella perioden. I studien synligörs även de finländska barnens deltagande i receptionen av Lagerlöfs verk och barnens betydelse för upprätthållandet av Lagerlöfs kändisskap och popularitet i Finland belyses. I breven framgår en tydlig medvetenhet om fosterlandet och barnen relaterar till Finland, uttrycker sin kärlek till landet och anknyter till geografiska platser, ofta i samband med att de tar upp litterära verk. Selma Lagerlöfs läsebok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, 1906 -1907, förekommer i detta sammanhang, men även som skönlitterär nöjesläsnig. De brevskrivande barnen kommer från olika skikt i samhället och är spridda över landet. Breven är skrivna såväl i skolan som i hemmen och könsfördelnigen mellan pojkar och flickor är jämn.

Om Sagalund, det levda livet och arkivmaterialets omvandlande kraft

Karoliina Sjö, Maarit Leskelä-Kärki — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Essän behandlar projektet "En lund av historier – Sagalund. Hemmuseum, miljö och en biografisk tid" och fokuserar på två framstående finlandssvenska kulturpersonligheter, folkskollärarna Adèle Weman (1844–1936) och Nils Oskar Jansson (1862–1927). Deras hemmuseum i Sagalund på Kimitoön står i centrum, tillsammans med en genomgång av den svenskspråkiga skärgårdens kultur- och miljöhistoria.

Sagalunds museiområde, som Jansson planerade och gradvis byggde upp, samt det material som Weman och Jansson efterlämnade (såsom brev, dagböcker med mera), ger en unik möjlighet att utforska frågan om vad som blir kvar av en människas liv. Genom detta material och genom hemmuseerna får vi en inblick i skärgårdslivet i början av 1900-talet.

Materialet i Sagalunds museum är autentiskt och museihistoriskt betydelsefullt. Nils Oskar Jansson betraktas som en pionjär genom att ha grundat både friluftsmuseet och det lokalhistoriska museet. Museet skapar idag ett mervärde, särskilt eftersom det har lyckats bevara och dokumentera den period då museet grundades, samt eftersom kulturpersonligheterna Jansson och Weman, som även var en respekterad författare, har väldokumenterade liv. Museet bevarar både Janssons och Wemans personhistoriska arkiv samt deras fysiska livs- och arbetsmiljöer (Sagalunds museum och Vreta folkskola). Materialet har hittills främst använts i museets utställnings- och publikationsverksamhet, men inte inom akademisk forskning.

Janssons och Wemans levnadshistorier är bevarade både genom den materiella miljön i hemmuseet och de många föremål som finns där, samt i ett omfattande personhistoriskt källmaterial. I essän undersöks minnes- och glömskeprocesser ur det kulturella minnets perspektiv, med särskilt fokus på olika faser i skapandet av ett hemmuseum. Vi lägger särskild tonvikt vid det arkivmaterial som museet har bevarat, och centrala frågor kretsar kring Wemans och Janssons liv samt deras påverkan på miljön på Kimitoön. Deras betydelse för den svenskspråkiga kulturhistorien, grundandet av ett hemmuseum, och hur det efterlämnade materialet levandegörs i Sagalunds museum, granskas också.

En fråga om dramatik?

Hanna Åkerfelt — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Texten frågar sig om det finns en inhemskt svenskspråkig dramatisk kanon eller tradition i Finland. En fråga som också andra ställt tidigare. Inom det litteraturhistoriska fältet lyfts ett antal pjäser fram som viktiga verk. Genom att se på hur ofta de pjäserna de facto spelas på de svenskspråkiga scenerna i landet får man ett begrepp om huruvida de har en plats i teaterkulturen och i vilken mån såväl publik som teatermakare kan skapa och upprätthålla en levande relation till texterna som scenkonst.

Vilka pjäser som skrivs och vilka som sist och slutligen spelas är två olika saker. En rad olika faktorer påverkar vilka texter som väljs ut för produktion. Att en pjäs får olika uppsättningar över en längre tidsperiod är en förutsättning för att etablera den också utanför den specifika tid och plats den haft sin urpremiär.

Sedd, igenkänd, okänd.

Carola Envall — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

I essän ”Sedd, igenkänd, okänd” behandlar jag kristusgestalterna i Solveig von Schoultz dikt ”Glasfönster, katedral” (1968). Dikten är ekfrastisk, utformad som en iscensättning av diktjagets konfrontation av ett bekant konstverk, Bertel Thorvaldsens staty ”Kristus”, som kontrasteras mot en okänd glasmålares framställning av en äldre, annorlunda kristusgestalt.

Jag inleder studien med att undersöka det kroppsliga och rumsliga i dikten och dess kristusgestalter. Därefter behandlar jag de konstverk som aktualiseras. Bildkonstens roll i kristen traditionsförmedling berörs också. Slutligen resonerar jag kring diktens språk. Benämningarna på kristusgestalterna jämförs med språkbruket i bibeltexter och psalm- och sångdiktning. Diktens element av humor och ironi ägnas särskild uppmärksamhet.

I utformningen av kristusgestalterna är kroppslighet och sinnesförnimmelser centrala. Kontraster skapas med färgsättning och rörlighet. Det fysiskt slätkammade och stillastående i gestalten som relateras till ”Thorvaldsen” motsvaras på andra plan av konventionalitet och stagnation. Den andra kristusgestalten utmålas i granna färger som vildögd och häftigt rörlig, fysiska element som förmedlar dynamisk aktivitet.

En annan aspekt av det kroppsliga i dikten finner jag i en rumslighet som görs visuellt synlig på boksidan genom att diktens olika delar utformas både med blankrader och tre olika vänstermarginaler. På så sätt skapas olika utrymmen, scenrum, för ett diktjag som rör sig, ser och beskriver, och genom sitt tilltal av Thorvaldsens kristusgestalt framkallar den som närvarande och möjlig att kommunicera med. Diktens läsare får rollen att slå följe med diktjaget och agera åskådare och åhörare när diktjagets monolog iscensätts.

Det visar sig nämligen att de två konstverken, Thorvaldsens kristusstaty och glasmålningen, inte finns som fysiska konstverk i samma fysiska katedral. Det är bara i dikten som de sammanförs. Dikten skapar ett nytt utrymme där de båda konstverken kan existera tillsammans så att de är inom synhåll för det framskrivna diktjaget och för läsaren.

Kristusgestalterna i dikten kan relateras till existerande bildkonstverk; i ekfrasens ordkonstverk skapas de på nytt. I den processen sätts både bildkonstverken och dikten in i en lång kedja av traditionsförmedling och kritik. I kedjan ingår också bibeltexter, psalmer och sånger som ger eko i dikten. Dikten tar del i teologisk (och estetisk) diskussion om vem Kristus är – eller var – och hur han kan – eller borde – framställas.

Utöver språkliga verktyg som tilltal och förmänskligande används också humor och ironi i dikten. Som sociala och kontextburna fenomen är de erkänt svårhanterliga i såväl framställning som tolkning av skriven text. Dikten inleds med orden ”Mildajesus med mittbena / slätkammade söndagsjesus”, formuleringar som jag betraktar som öknamn med syfte att provocera och detronisera den kristusgestalt som framkallas i tilltalet. Den andra kristusgestalten i dikten benämns ”Fursten”. Han framställs positivt som dynamisk och stridbar, men utsätts också för ett visst löje av diktjaget så att han blir komisk och lite barnslig. Där den förra blir sedd, igenkänd som bara alltför välbekant och avvisad blir den andra sedd, igenkänd som en glad överraskning men åter placerad i ett onåbart förflutet. Innan dess har den emellertid getts en avgörande roll i diktjagets uppgörelse med ”söndagsjesus”.

Med diktens angrepp på en kristusgestalt som anknyts till ”Thorvaldsen” kritiseras också den så namngivna konstnären och den estetik som statyn representerar. Framför allt kritiseras teologisk reflektion och religiös fromhet som har låtit den styra uppfattningen om Kristus. Vem Kristus är eller var och hur han kan kännas igen lämnas slutligen öppet i dikten. I bildkonstverk och i diktens ordkonstverk kan Kristus gestaltas så att han blir dold och osynliggjord, eller sedd och igenkänd, men ändå framstå som okänd.

Olof Ruin

Tommy Möller — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Nils Eugen Storå

Fredrik Nilsson, Anna-Maria Åström — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300

Medverkande

Anna Biström, Jens Grandell — Thu, 19 Sep 2024 00:00:00 +0300