Sanningar och tendenser, smädelser och självcensur

Fredagen den 16 september 1898 briserade en veritabel nyhetsbomb i Helsingfors. Ett förslag till en ny förordning om finska militärens organisation förelåg i svensk översättning, och i sin rapport påpekade Nya Pressen att förslaget förutsatte att stadganden av grundlags­karaktär i värnpliktsförordningen upphävdes. Förslaget innehöll en bilaga med en detaljerad motivering som var skriven ”i en stil” som blivit bekant för de finländska tidningarna under de föregående åren. Och därefter följde den explosiva uppgiften: Nya Pressen visste nämligen berätta att motiveringen ”torde [ha] flutit ur den bekante antagonistens till Finland öfverste Borodkins (alias pseudonymen Aboffs) penna”.1

Signaturen G(eorgij) Abov, på ryska Г(еоргій) Абовъ (efternamnet translittererades också ”Aboff” eller ”Abow”), hade polemiserat med de finländska tidningarna i över fem års tid med artiklar i frågor som hänförde sig till Finlands statsrättsliga ställning och därvid blivit känd för att representera en konservativ, starkt rysknationell hållning. Han hade i sina inlägg kraftigt tagit ställning bland annat mot den separata finska värnplikten. Av de finländska tidningarna betecknades han som ”fennofob”.

Nyheten spred sig som en löpeld genom den finländska pressen. De flesta tidningar nöjde sig med att kopiera delar av Nya Pressens notis, men några lade till egna kommentarer. Som ett exempel kan nämnas Kotka Nyheter som efter att ha citerat Nya Pressen konkluderade att:

[...] det måste i sanning väcka förvåning, att denne man, som i de hätskaste uttalanden sökt förringa värdet af våra gamla lagar och institutioner, anlitas i en för vårt land så betydelsefull fråga som den om vår inhemska militär.2

Här slog Kotka Nyheter huvudet på spiken. Att Abov, det vill säga Borodkin, blivit utsedd till medlem i två rysk-finska kommittéer för en revision av värnpliktslagen och -förordningen var oväntat. Och att det var just han som därtill fått i uppgift att ställa upp motiveringen till att avskaffa grundlagsskyddet för vissa centrala stadganden i förordningen var inte bara förvånande utan oroande. Det kunde innebära slutet på värnplikten som finländsk institution. Ur finländsk synvinkel hade bocken satts till trädgårdsmästare.

I och med avslöjandet av Abovs identitet gick tidningsdrevet i gång. Redan dagen efter sin första notis kunde Nya Pressen berätta mera om överste M. Borodkin:

Öfverste M. Borodkin (sign G. Abov i Nov. Vr.), den Pobedenostseffska komitens sekreterare är född på Åland, där hans fader tjänte vid Bomarsunds fästning. Hans moder är till börden finska. Han fick sin uppfostran i Finland, tils han vann inträde i Konstantinoffska militärlärovärket, och beherskar på grund häraf väl svenska språket. Han har genomgått den militärjuridiska akademin och är för närvarande militärdomare i Petersburgska distriktet.3

Också andra tidningar gjorde sina efterforskningar och snart trodde man sig veta att Borodkins hustru vistades i Helsingfors och umgicks i stadens svenska kretsar. Man hade också tagit reda på att Borodkins mor var sinnessjuk och intagen på Själö, att hans syster var anställd som kosthållerska på Maria sjukhus och att han stod ”i nära slägtskaps-förhållande med finska familjer”.4

Borodkin skämdes inte för sin familjebakgrund, för sina systrar eller sin mor, och det var knappast någon slump att Borodkin hade valt just ”Abov” som pseudonym. Abov på ryska kan översättas till ”åbobon”, och detta kunde uppfattas som en hänvisning till ­Borodkins finländska rötter. Hövdingadömet Åland där Borodkin var född hörde på 1800-talet till Åbo och Björneborgs län. Men för pressen och för de statliga aktörerna var det ingen förmildrande omständighet att Borodkin var född i Finland och hade en finländsk mor. Snarare tvärtom – han betraktades som en överlöpare. Generalen Victor Procopé, som var tjänsteförrättande ministerstatssekreterare år 1898, skriver i sina minnesteckningar:

Den Pobedonostsevska kommissionens sekreterare var en renegat, känd i den mot Finland riktade underjordiska litteraturens annaler. Det var militärdomaren överste Borodkin, på mödernet finländare och talande finska och svenska språken väl; han har skrivit sina paskiller under pseudonymen ’Aboff’.5

För viceordföranden i senatens ekonomiedepartement åren 1900–1905, överhovjägmästaren Constantin Linder, var Borodkin rätt och slätt ”en halfgalen fanatisk finnofob […] hvars syster (sic.) sitter på dårhuset”.6

I och med att pseudonymen Abov blivit röjd försvann ”Åbobon” från offentligheten för en längre tid. Borodkin var en av de många ryska korrespondenter vars identitet blev avslöjad. Till skillnad från de andra bodde Borodkin inte i Helsingfors vid tidpunkten för avslöjandet och blev därför inte utsatt för förföljelse. Medan de andra ryska korrespondenternas karriärer i praktiken var slut när deras identitet blivit känd, innebar Nya Pressens avslöjande inte att ­Borodkins yrkesbana kom till vägs ände. Borodkin fortsatte arbetet som pole­misk journalist och författare långt in på 1900-talet, tidvis som ensam regelbunden skribent för de konservativt-nationalistiska ryska tidningarna. Hans publicistiska verksamhet representerade därmed kontinuitet i den rättskamp som fördes mellan den finländska pressen och den konservativa pressen i Ryssland åren 1890–1917. Samtidigt anses denna hans verksamhet ha bidragit till att skärpa förhållandet mellan Finland och Ryssland.7

Min avsikt är att redogöra för och analysera polemiken mellan Borodkin och den finländska pressen under åren kring förra sekelskiftet. Biografiska uppgifter om Borodkin har hämtats från Kansallinen elämäkerrasto av 1927 och Biografiskt lexikon för Finland av 2009.8 Närmare uppgifter om hans litterära verksamhet påträffas i ryska biografier publicerade åren 1904–1912.9 Med tanke på Borodkins arbete som polemisk journalist är den redogörelse som finns i tidskriften Mirnij Trud särskilt intressant och har inte tidigare utnyttjats i forskningen. Mirnij Trud (fritt översatt ”Fredligt arbete”) var en månadsskrift som utgavs av Ryska Sällskapets lokalavdelning i Charkiv. I mars 1904 hade den inlett publiceringen av en serie av minibiografier och först på listan var Michail Borodkin, avdelningens gudfar. Biografin skrevs av journalisten P. Chorsov som intervjuat Borodkin.10

För den här essän har de finländska tidningarna lästs i Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv.11 För de ryska tidningarnas vidkommande återges deras innehåll huvudsakligen i den svenska översättning som getts i den finländska pressen.

Militärjurist, politisk aktör, ”amatörhistorikergeneral” och polemisk journalist

Den finländska pressens uppgifter om Michail Borodkin, vilka redovisats ovan, var i huvudsak korrekta. Michail Michajlovitj Borodkin var född på Prästö i Åland den 13 september 1852. Hans far, stabskaptenen Michail Ivanovitj Borodkin (f. 1794), tjänstgjorde som kompanichef för ett arrestantkompani vid fästningsarbetena i Bomarsund.12 Michail Michajlovitjs mor Olivia Wikberg (1821–1910) var född på Svidja gård i Sjundeå men bosatt på Åland sedan 1831.

Efter avslutad militär grundutbildning och en fyraårig tjänstgöring som artilleriofficer i Finland avlade Borodkin examen vid militär­juridiska akademin i S:t Petersburg 1882. Han var därmed både militär och jurist och arbetade som militär åklagare och utredare, samt senare som militär domare i Warszawa och S:t Petersburg.13 I augusti 1886 utsågs Borodkin till militär undersökningsdomare för militärdistriktet i S:t ­Petersburg. Vid samma tid tjänade generallöjtnanten Nikolaj Ivanovitj Bobrikov som stabschef vid militärdistriktet. Man har antagit att vänskaps- och samarbetsförhållandet dem emellan, som varade till den senares död, uppstod under denna tidsperiod. Eventuellt var det Borodkin som övertalade den inledningsvis motvilliga Bobrikov att ta emot uppdraget som generalguvernör i Finland.14

Under Bobrikovs tid som generalguvernör arbetade Borodkin som hans rådgivare och handsekreterare. Efter Bobrikovs död inbjöds Borodkin att bli medlem i den nya premiärministern Stolypins kommitté för finska ärenden, och genom sina råd anses han ha påverkat de åtgärder som generalguvernör Frans Albert Seyn verkställde och som ledde till den andra ofärdsperioden.15 Den 6 december 1907 befordrades Borodkin till generallöjtnant, år 1911 utnämndes han till senator och fem år senare till medlem av riksrådet. Han var gift med Aleksandra Kudrjakova, dotter till en rysk handlande i Helsingfors. Borodkin dog i Petrograd 1919.16

Med tiden ägnade sig Borodkin allt mera åt historisk forskning, och han är till dags dato den ryska historiker som skrivit mest om finländsk historia.17 Hans huvudverk är en officiellt sanktionerad Finlands historia som i sex delar och på över 3 000 sidor omspänner perioden från Peter I (den store) till Alexander II. Serien utkom åren 1908 till 1915. Därtill utgav Borodkin bland annat en närapå 500 sidor lång översikt av Bobrikovs tid som generalguvernör samt ett verk om kriget vid Finlands kuster 1854–1855. Docent Pertti Luntinen konstaterar att Borodkin var väl bevandrad i Finlands historia, men på grund av hans åsikter har hans förtjänster som historiker blivit erkända först så småningom och motvilligt.18 Också professor Osmo Jussila anser att Borodkin, som han kallar ”amatörhistorikergeneralen”, hittills har varit starkt underskattad i Finland, men att hans insats för Finlands historieskrivning i det stora hela varit positiv.19

Den amerikanske historikern Edward C. Thaden menar att ­Borodkins karriär som politisk aktör och produktiv skribent inleddes i och med att han i april 1893 deltog som sekreterare för en konferens som sammankallats i S:t Petersburg av krigsministern Pjotr Semjonovitj Vannovskij i syfte att behandla en revision av den finländska värnpliktslagen. I maj samma år utsågs han vidare till medlem i två kommittéer som skulle föra revisionsarbetet vidare.20 Från och med ­januari 1894 skrev Borodkin artiklar i den finska frågan under signaturen G(eorgij) Abov. När den nya pseudonymen gjorde entré i Moskovskije Vedomostis spalter var det snarare en omstart för Borodkins polemiska författarskap i den finska frågan än en inledning. Sina tankar om Finland och finländarna hade han publicerat redan år 1881 i artikeln ”Samovljublennie” (ungefär ”De egenkära”), där han kritiserade den lokalpatriotiska finländska pressen.21 Av de ryska biografierna framgår vidare att han var bekant med statsrättsliga frågor sedan tidigare. Åren 1885–1889 var Borodkin involverad i den ryska bearbetningen av Weissenbergska grundlagskommitténs utkast,22 varvid han bistod läraren och kollegierådet Konstantin Ivanovitj Jakubov som ansvarade för den ryska översättningen.23

En orsak till att Borodkin engagerades av generalguvernören Fjodor Logginovitj von Heiden var enligt Borodkins egen utsago att han var den enda ryska juristen i Helsingfors.24 Det ligger nära till hands att anta att Borodkins ingående kännedom om Finlands statsrättsliga ställning, som han kom att demonstrera i otaliga artiklar och pamfletter, grundade sig på de juridiska studier han hade bedrivit för von Heiden. Vid samma tidpunkt arbetade Jakubov tillsammans med den kejserliga hovmästaren Kesar Filippovitj Ordin som korrespondent för den konservativa pressen, i synnerhet för Moskovskije Vedomosti. Också Borodkin, som var bosatt i Helsingfors 1886–1892, började förse tidningen med korrespondenser. Enligt P. Chorsovs biografi i Mirnij Trud samarbetade dessa tre ”flitigt och i gott samförstånd”. De kunde samtliga det lokala språket, det vill säga svenska, och hade noggrant bekantat sig med Finlands historia. Därför var det inte alldeles lätt för de finländska statsmännen (gosudarstvennikam) ”att tävla” med dessa motståndare, sägs det i den biografiska teckningen.25 Den tävling som avses är den rysk-finska presspolemiken som inleddes i slutet av 1880-talet och som kom att fortsätta under olika former fram till första världskriget.

Den rysk-finska presspolemiken

De frisinnade reformer som genomförts i Finland från 1863, under Alexander II:s tid, hade andligt fört Finland allt närmare västliga, liberala idéströmningar. I Ryssland motarbetades dylika influenser målmedvetet av konservativt nationalistiska kretsar. Enligt dem fick Finland inte bli en modell för en kommande utveckling av förhållandena i Ryssland. Den ”finska frågan” blev aktuell genom att Finlands säkerhetspolitiska betydelse hade ökat mot slutet av 1800-talet och då Tyskland blivit kontinentens ledande stormakt. Det var från rysk nationalistisk synpunkt viktigt att Finland fördes närmare det övriga kejsardömet och att dess autonomi inskränktes eller upphävdes.26

En polemik om Finlands statsrättsliga ställning inleddes när Ordin åren 1888 och 1889 publicerade två verk som var riktade mot Finlands autonomi. Det första var en översättning till ryska av Leo ­Mechelins franskspråkiga verk om Finlands statsrätt, Précis du droit public du grand duché de Finlande.27 Ordins översättning var försedd med kritiska anmärkningar baserade på ryska ursprungshandlingar. I det senare verket utvecklade och fördjupade Ordin sin argumentation om Finland som en rysk provins.28 Utsagorna i Ordins böcker och det nya källmaterialet som anfördes i dem krävde ett vetenskapligt bemötande från finländsk sida. Som ett svar på Ordins senare verk publicerade professor Johan Richard Danielson sin analys i verket Finlands för­ening med Ryska riket.29 Polemiken som därmed kom i gång har också ­kallats för en författningsstrid eftersom den i allt väsentligt var baserad på skillnaden i parternas syn på Finlands statsrättsliga position: var landet ett autonomt storfurstendöme med en egen konstitution, som den finländska sidan menade, eller var landet en rysk provins som den ryska sidan ansåg. Förutom Ordin och ­Danielson uppträdde tidigt också andra experter i polemiken. På ryskt håll deltog år 1890 professorn i juridik N. M. Korkunov och senatorn N. S. Tagantjev i debatten, och i Finland publicerade juridikprofessorn Robert Hermanson ett verk om Finlands statsrättsliga ställning 1892.30 I huvudsak fördes polemiken i dagspressen. Erkki Sinkko har i sin avhandling över presspolemiken bokfört inte mindre än 1 855 ledare och artiklar om den finska frågan i den finska och den ryska pressen under åren 1890–1894.31

De främsta representanterna för de konservativt-rysknationella pressrösterna under polemiken var Moskovskije Vedomosti, Novoje Vremja, Svjät och Russkij Vestnik.32 Den finländska sidan representerades av huvudstadstidningarna, närmast Hufvudstadsbladet, som vid tidpunkten var landets största tidning, Nya Pressen som stod svenskhetsrörelsen nära, fennomanernas Uusi Suometar och, från 1889, av Päivälehti som utgavs av den krets av ungfinnar som lösgjort sig från den fennomanska huvudrörelsen. Landsortstidningarna skrev mera sällan om de ryska angreppen och nöjde sig oftast med att återge material lånat från huvudstadstidningarna. Tidningarna var ense om målsättningen – det var pressens uppgift att försvara Finlands autonomi – men tidvis förde man inom den finländska pressen också en debatt om förfaringssätten.33

Den finländska pressens roll var central för opinionsbildningen i Finland. En hämsko för pressen var förhandscensuren, som begränsade tidningarnas frihet att argumentera mot de ryska angreppen. Motparten, de större dagstidningarna som utkom i Moskva eller S:t Petersburg, var däremot befriad från censur.34 Men trots att censuren i Finland kunde påverka hur – eller till och med om – pressen behandlade ett visst ämne, vilket den gjorde i synnerhet under Bobrikovs tid, kunde myndigheterna inte tvinga tidningarna att skriva om ett visst ämne. Huvudstadstidningarna valde också tidvis att i enad front ignorera motpartens inlägg inom ramen för vad som kunde kallas självcensur. Det var därmed den finländska pressen som slog fast presspolemikens agenda inför hemmapubliken. Det var tidningarna som valde vilka av den konservativt-nationalistiska ryska pressens teman som togs upp och dryftades i Finland. Eftersom finländarnas kunskaper i ryska var svaga kring sekelskiftet, var det tidningarna som i stor utsträckning bestämde den bild allmänheten fick av den ryska sidans argument.35 Det var vidare tidningarna som genom sina svar på angreppen formulerade den finländska sidans juridiska och historiska motiveringar för landets autonoma ställning och för de inhemska institutionernas berättigande. Enligt den ryska sidans mening gjorde den finländska motparten ett ”konstitutionellt upplysningsarbete”,36 en karakterisering som inte är helt obefogad.

I sin avhandling konkluderar Erkki Sinkko att polemiken i början av 1890-talet gav pressen mera information om Finlands autonomi och erfarenhet av hur den kunde försvaras. Bägge behövdes när den första egentliga förtrycksperioden inleddes i slutet av 1890-talet.37

De ryska korrespondenterna skriver brev från Finland

De ryska inläggen i presspolemiken var ofta skrivna av tidningarnas korrespondenter i form av brev från Finland. Från 1880-talet fram till sin död 1892 deltog Ordin i den finska frågan med totalt 55 artiklar, vilka publicerades främst i Moskovskije Vedomosti, Novoje Vremja och Russkij Vestnik.38 Under åren 1890–1896 arbetade den redan tidigare nämnde läraren, kollegierådet Jakubov som Moskovskije Vedomostis korrespondent i Helsingfors och av hans sammanlagt över 150 inlägg infördes en stor del i tidningen på ledarplats.39 Jakubov efter­träddes 1897 av den energiske, ungerskbördige P. H. Messarosj.40 ­Michail ­Borodkin arbetade som korrespondent framför allt under åren 1890–1903 och publicerade över 100 artiklar om den finska frågan i de ryska tidningarna.41

De ryska korrespondenterna, av vilka många bodde i Finland, använde i regel signaturer. Inte heller Borodkin uppträdde med eget namn i pressen under denna period. Sin första artikel, som han skrev medan han ännu studerade vid militärjuridiska akademin, hade ­Borodkin valt att underteckna med ”Kosmopolit”. Åren 1890–1892, då han bodde i Helsingfors, använde Borodkin signaturerna ”B. L.”, ”B. Lenski” och ”Boris Lenski” – samt antagligen också ”Lenski” och ”L–ski”.42 Efter flytten till S:t Petersburg 1893 använde Borodkin från 1894 till 1898 den redan nämnda pseudonymen ”G(eorgij) Abov”. Efter att signaturen Abov avslöjats i september 1898, publicerade sig Borodkin från oktober 1898 fram till slutet av 1903 i Novoje Vremja under signaturen ”S. K.”. Från och med 1905 använde han endast sporadis­kt någon signatur. I stället skrev han inlägg i dagstidningarna och i militära och historiska facktidskrifter samt publicerade pamfletter och böcker i S:t Petersburg och Charkiv under eget namn.

Under presspolemiken skrev Borodkin artiklar om det ryska språkets, den rysktalande befolkningens, den ryska skolans och den ortodoxa kyrkans ställning och behov i Finland. Han skrev om lantdagsförhandlingarna, om partierna, om den finländska separatismen och agitationen, om finländska författare och statsmän. Hans special­områden var ändå militären och värnpliktsarmén samt Finlands statsrättsliga ställning, vilka han ägnade en stor del av sitt journalistiska värv. Borodkin har betraktats som Ordins tronföljare, och när professor
Danielson publicerade en vederläggning av de påståenden Ordin framlagt i verket Finlands underkuvande (1889), var det Borodkin som tog upp handsken som Danielson kastat.43

”B. L.” argumenterar mot professor Danielson

Under signaturen ”B. L.” lät Borodkin i december 1890 publicera tre artiklar i Moskovskije Vedomosti om ”Den dödfödda finländska staten”.44 Artiklarna utgjorde Borodkins genmäle till professor Johan Richard Danielsons ovannämnda bok Finlands förening med Ryska riket. I Hufvudstadsbladet gick man in på B. L:s kritik av Danielsons bok och publicerade en detaljerad vederläggning i form av en ledare.45

Syftet med Borodkins artiklar var att visa att Finland inte var att betrakta som en stat. Ännu i det här skedet (år 1890) ansåg ­Hufuvdstadsbladet, i likhet med Leo Mechelin, att Finlands förening med Ryssland var att betrakta som en realunion. Därmed kunde begreppet stat för Finlands vidkommande inte innebära annat än en inre politisk självstyrelse som i själva verket var samma sak som autonomi. Och eftersom Rysslands kejsare tillförsäkrat Finland en konstitutionell autonomi, spelade det i ljuset av dessa ”heliga” försäkringar ingen roll om landet kallades stat eller inte. Egentligen hade Hufvudstadsbladets ledarskribent, antagligen rådmannen Edvard Bergh, gärna lämnat B. L:s deduktioner därhän, men han ansåg att en vederläggning var på sin plats eftersom de ”[...] faktiskt [var] oriktiga och falskt härdragna ur de walda premisserna, samt syftemålet med dem uppenbarligen är att under gräfwa den autonomi förf:n ej kan undgå att erkänna”.46

Signaturen B. L:s utgångspunkt var att Finland före 1808, som delaktigt av den svenska statsförfattningen, åtnjöt politiska rättigheter som ”provins”, inte som stat. Redan den här utgångspunkten var felaktig menade Hufvudstadsbladet. I motsats till Estland och Pommern, som under den tid de löd under Sverige var provinser, var Finland inte i administrativt hänseende en provins, utan en integrerad del av svenska riket. Efter att ha avvisat B. L:s hänvisningar till manifest och deklarationer utfärdade av Alexander I under brinnande krig, betonade Hufvudstadsbladet att Finland avskildes från Sverige med bibehållande av sin samhällsförfattning och ”konstitution”. Därmed blev Finland en i realunion med Ryssland stående stat med svensk samhällsförfattning. Som ett bevis på att Finland inte var en stat vid skilsmässan från Sverige anförde B. L. också det faktum att landet enbart hade lokala myndigheter, medan högsta domstolen och de centrala statsinstitutionerna blev kvar i Stockholm. Avsaknaden av centrala institutioner kunde inte Hufvudstadbladet bestrida, men tidningen påpekade att det var därför som Alexander I sammankallade Borgå lantdag ”[...] för att i grundlagsenlig ordning under medverkan af landets ständer åstadkomma en behöflig komplettering af den finska statsinrättningen [...] med finska embetswerk”. Samtidigt betonade tidningen betydelsen av vad Alexander I yttrade när reglementet för regeringskonseljen stadfästes. Med detta ville Hufvudstadsbladet påvisa att centralinstitutionerna erhållits i samband med Borgå lantdag på Alexander I:s initiativ.47

Borodkin ansåg redan 1890 att tolkningen av Finlands ställning som en stat i union med Ryssland härstammade från professor ­Israel Hwasser, vilket i hög grad svarar mot dagens uppfattning.48 ­Hufvudstadsbladet höll emellertid fast vid att statsbegreppet kunde härledas från Alexander I:s egna ord. Vidare förde tidningen fram att statssekreteraren Michail Speranskij, i en framställan till kejsaren 1811, yttrat att ”Finland är en stat och icke ett guwernement”, vilket inte lämnade något tvivel om hur man på Speranskijs tid betraktade Finlands statsrättsliga ställning i relation till Ryssland.49

De föregående referaten av vederläggningen i Hufvudstadsbladet av B. L:s genmäle till professor Danielsons bok lyfter fram några centrala drag som återkom i polemiken. Borodkin använde källtexterna som utgångspunkt för sin juridiskt-historiska argumentation, vilket tvingade den finländska pressen ta hans inlägg på allvar. Man strävade efter att påvisa felaktigheter i de källor Borodkin använde respektive felaktigheter i tolkningen av källorna. På finländskt håll betonade man betydelsen av Borgå lantdag, av dess grundlagsenlighet samt ständernas medverkan vid upprättandet av administrationen för Finland. Man betonade betydelsen av att regeringskonseljen inrättades.50 Man hänvisade till ”konstitution” i singularis för att betona att Finland ärvt de svenska grundlagarna. Borodkin för sin del ansåg, i likhet med Ordin, att den finska staten var en efterhandskonstruktion av professor Israel Hwasser, och att Alexander I i sin försäkran inför lantdagen i Borgå inte hade lovat upprätthålla de svenska grundlagarna utan de rådande ”konstitutionerna”, eller den lagliga ordningen. Någon autonomi hade kejsarna inte garanterat Finland, ansåg Borodkin.

Knappast trodde väl Hufvudstadsbladets ledarskribent att han skulle kunna övertyga B. L. med sina argument. Presspolemikens parter torde ha varit fullt medvetna om att motpartens position i grundfrågan var låst.51 Orsaken till att Hufvudstadsbladet så noga benade ut varför professor Danielson hade rätt och B. L. fel var att tidningen för sina läsare ville förklara de centrala argumenten för autonomin samt påvisa felen i motpartens argumentation. På så sätt bidrog tidningen till åsiktsbildningen och formandet av den allmänna opinionen i Finland.

Borodkin framträdde under presspolemiken som en arrogant men skicklig journalist, med en löpande penna och en förkärlek för mustiga metaforer – vilket framgår redan av rubrikvalen för B. L:s artiklar. Han visade föga förståelse för motparten. I detta avseende skilde han sig inte från de andra publicisterna. Ett typiskt drag för presspolemiken var att man, när de sakliga, juridiska och historiska invändningarna och motargumenten tröt, tydde sig till smädelser, invektiv och ad hominem-argument. Detta gällde båda parterna. Den finländska pressen kunde till exempel hävda att den ryska motpartens inlägg omfattade ”medvetet ensidiga och vrånga framställningar om vårt land och våra förhållanden”, ”tendensmålningar och vanställningar”, ”frihandsteckningar” eller mera rakt på sak att ”[h]ela artikeln [var] full av de mest skamlösa lögner”, utan att i närmare detalj motivera dylika karakteriseringar.52

På motsvarande sätt användes öknamn flitigt. Abov kallades av Nya Pressen bland annat ”finn- och konstitutionshatare”, ”monoman” och ”chauvinistisk kannstöpare”.53 Borodkin anklagade i sin tur de finländska statsmännen för att vara en separatistisk ”klick” som ägnade sig åt separatistisk ”agitation” och separatistiska ”fördragsteorier”, medan professor Danielson för honom var ”den beryktade R. Danielson, författaren af den oförnuftiga och sanningslösa pamfletten ’Finlands förening’”.54 Också begreppet ”tendens” användes när man ville antyda att motpartens utsagor var skeva – Abovs levnadsskildring av greve Gustaf Mauritz Armfelt får betyget ”en med känd tendens affattad biografi öfver G. M. Armfelt”,55 medan Abov redan med några exempel menade sig kunna påvisa ”tendensen i hr Danielsons bok” om Viborgs läns återförening med Finland.56 Det som var sant för den ena, framstod som en tendentiös tolkning för den andra.

”Lenski” följer med lantdagen och talar för det ryska språket

Förutom de tre artiklar som publicerades av signaturen ”B. L.” i ­december 1890 har man i forskningslitteraturen inte tillskrivit ­Borodkin några ytterligare artiklar eller inlägg i den finska frågan före 1894.57 Utgående från biografin i Mirnij Trud är det dock sannolikt att de artiklar som åren 1891–1892 publicerades under signaturerna ”B. Lenski”, ”Lenski”, ”L–ski” och ”B. L.” i Moskovskije Vedomosti härstammade från hans penna. Om så är fallet, fortsatte Borodkin redan i januari 1891 sin bana som korrespondent för tidningen.

Lantdagen 1891 invigdes den 24 januari och avslutades drygt fyra månader senare, den 28 maj 1891. I likhet med andra lantdagar under slutet av 1800-talet bevakades den av korrespondenter för den konservativa ryska pressen. En av korrespondenterna som rapporterade om lantdagsförhandlingarna för sina läsare var signaturen ”Lenski(j)” respektive ”L-ski(j)”. De första artiklarna är daterade den 25 och 27 januari 1891 (gamla stilen) och i dem berättar Lenski att de finländska ”patrioterna” redan i god tid beslutat att den separatistiska oppositionen mot föreningsreformerna skulle framträda i sin fulla kraft vid lantdagen. Några publicister hade ”gått så långt”, menade han, att de föreslagit en allmän petition om att upphäva de reformer man redan fattat beslut om.58

Senare under våren, i brev daterade den 29 respektive 31 mars 1891, rapporterade Lenski(j) om behandlingen av postpetitionen och strafflagspropositionen. Motståndet på lantdagen mot den reviderade strafflagspropositionen gjorde honom upprörd: ”Ingen, utom de vid ständig opposition vane finske separatisterna skulle ens kunna komma på den tanken, att ett förslag” – med förslaget avser han den reviderade strafflagstexten

[...] som uppgjorts af framstående jurister [Tagantjevs kommission] och gillats af en församling af höga riksdignitärer samt förunnats ­allerhögsta godkännande, skulle kunna brackeras och lämnas obeaktadt af andra klassens tschinovnikar [det vill säga ”tjänstemän”, kanske menas lantdagens lagutskott].59

Slutligen, i ett Helsingforsbrev daterat den 11 juli, behandlade han igen strafflagen och föreningsåtgärderna. Citerande vissa uttalanden av lantdagsmännen konkluderade Lenski att den separatistiska ”klicken” i Finland hade segrat på 1891 års lantdag. Diskussionerna och besluten hade, enligt honom, från början till slut utgjort en djärv opposition och protest mot alla de åtgärder som redan blivit vidtagna för att föra Finland närmare kejsardömet.60

Som framgår av referatet, ansåg Lenski att lantdagens opposition mot föreningsåtgärderna var ett verk av ”separatister” och att dessa utgjorde en ”klick”. Ordet användes antagligen för att ge en bild av grupperingens begränsade omfattning. Klickens främsta företrädare hade han hittat bland adeln, och dessa uppräknades med namns nämnande. Det här kan ses mot bakgrund av slavofilernas gränsmarkspolitik som i Polen, Baltikum och Finland antagit en demokratiskt-demagogisk karaktär. I strävan efter en förryskning av områdena tog man utgångspunkt i det förtryck som de ägande klasserna utövade. I Polen bestod dessa klasser av adelsmagnaterna och den jordägande adeln, i de baltiska gränsmarkerna av de tyska baronerna och i Finland av torparnas husbönder.61 Den rysknationella pressen lyfte därför gärna fram folket, allmogen, som den menade var trogen sin kejsare och som kejsaren månade om, till skillnad från den ägande klassen som på lantdagen i Finland var representerad i adeln och bondeståndet.

Ett annat återkommande tema för Borodkin var det finländska ointresset för det ryska språket samt behovet av en rysk tidning i Finland. I en lång artikel i Moskovskije Vedomosti sommaren 1891 skärskådade B. Lenski, utgående från en ledare i Nya Pressen, vad som gjorts i Finland för att befrämja kunskaperna i ryska.62 Nya Pressen hade hänvisat till Leo Mechelins broschyr Står Finlands rätt i strid med Rysslands intressen? – en fråga som Mechelin besvarade nekande.63 Lenski menade att blomstermålningen av bildningens utveckling i Finland krävde en komplettering med kalla fakta. Lenski kunde berätta om svunna tider när det stått bättre till med Rysslands och det ryska språkets rättigheter i Finland, när det krävdes kunskaper i ryska av personer som trädde i allmän tjänst, civil, militär eller andlig. Han uttryckte också sin förvåning över att det inte i Finland, såsom fallet var i andra ryska gränsländer, utgavs någon rysk tidning och avrundade med att fråga:”Hvarför skall då nödvändigt Finland alltid och allestädes utgöra ett undantag?”64

Språkfrågorna hade varit uppe tidigare och till exempel tidningen Finland avfärdade Lenskis inlägg med att det var en epistel ”i den kända stilen”.65 I sak hade Lenski dock rätt, undervisningen i ryska hade skurits ned och fått ge rum för tyska och franska. Därför kunde den finländska pressen inte på sakliga grunder vederlägga hans påståenden. Frågan behöll sin aktualitet – ryska språket betraktades i de konservativt-rysknationella kretsarna som rikets andliga flagga, och en central punkt i Bobrikovs program för verksamheten i Finland kom att bli införandet av ryska i senaten, läroanstalterna och förvaltningen.66 Det dröjde inte mera än tolv år efter B. Lenskis korrespondensartikel innan ”senatens valv, där ett främmande rikes språk hade härskat i nästan ett sekel, genljöd av ryskt tal” i och med att beredningen av ärenden vid senatens ekonomidepartement och dess expeditioner från oktober 1903 huvudsakligen skedde på ryska.67 Och redan drygt tre år tidigare hade också B. Lenskis önskan om en ryskspråkig tidning uppfyllts: Generalguvernörskansliet inledde från början av 1900-talet utgivningen av Finljandskaja Gazeta, den första regelbundet utkommande tidningen på ryska i Finland. En av tidningens flitigaste medarbetare under dess första år var just Michail Borodkin.

Abov – ”åbobon” väcker den finländska pressens ogillande

Efter Borodkins flytt till S:t Petersburg var det dags för en ny pseudonym. Signaturen Abov, som kom att bli innerligt avskydd av den finländska pressen, gjorde entré den 9/21 januari 1894 i Moskovskije Vedomosti med en anmälan av verket Finland i 19:de seklet.68 Initiativet till detta praktverk, där finländska författare och konstnärer på nära 400 sidor och med över 300 illustrationer presenterade Finlands folk, natur och kultur, hade tagits av Leo Mechelin som själv bidrog med en ingående översikt över Finlands politiska ställning. Mechelins del utgjorde ett slags inramning för boken.69 Efter att inledningsvis ha berömt verket som ”praktfullt” och som uppvisande ”ett mycket stort antal väl lyckade teckningar och porträtt” övergick Abov till att utvärdera Mechelins översikt. Föga överraskande fann den ingen nåd inför Abov, som menade att den inte innehöll något nytt för de ryska läsare som var bekanta med Mechelins tidigare arbeten. En utläggning bestående av oemotsägliga fakta och händelser saknades, däremot fanns det en mängd argument av polemisk natur. Abov raljerade i bästa B.L:sk anda:

[f]örfattaren sjunger sorgligt sin gamla visa; han fortfar som förut att vinda ur en hes harmonika den gamla valsen med döda motiv därom att Finlands öde afgjordes på Borgå-landtdag 1809 [...].70

Den finländska pressen brydde sig inte om att gå i polemik med den nya signaturen utan hans artikel kvitterades med sedvanliga hänvisningar till Moskovskije Vedomostis ”vanliga stil” och gliringar om att artikeln var fullspäckad av ”utfall och förvrängningar”. Inte heller Abovs följande inlägg, där han upprepade B. Lenskis synpunkter på behovet av en rysk tidning i Finland,71 väckte någon större uppmärksamhet – ämnet hade ju behandlats redan tidigare.

Det som däremot fick ledarskribenterna på huvudstadstidningarna att vässa sina pennor var när Moskovskije Vedomosti några månader senare återgav statistiska uppgifter om militären vilka påträffats i krigsministeriets tidskrift Russkij Invalid. Dessa gav vid handen att av 1 000 inkallade i Finland hade endast i genomsnitt 196 rekryter per år trätt i militärtjänst under åren 1882–1892 medan motsvarande siffra för Ryssland var 461. Därtill var tjänstgöringstiden i Finland endast tre år medan den i Ryssland var fem år. Moskovskije Vedomosti ansåg att skillnaden var obegriplig och sårande mot befolkningen i andra delar av Ryssland. Tidningen framhöll att värnplikten var en av de skyldigheter som utgående från principen om allmän likställighet borde fördelas så jämnt som möjligt.72 Artikeln i Moskovskije Vedomosti var inte signerad, men eftersom den nära anknöt till det arbete som Borodkin vid samma tidpunkt utförde vid värnpliktskommittéerna är det inte långsökt att anta att han åtminstone varit involverad i arbetet med att sammanställa det statistiska materialet.

De finländska tidningarna kommenterade och förklarade sakläget med bland annat hänvisningar till landets fattigdom, karga natur och kalla klimat.73 Borodkin kastade mera kol på elden genom att 8/20 mars (g.s./n.s.) 1894 publicera en jämförelse av militärbudgeten i olika länder, i vilken han påvisade att Finlands militära belastning var avsevärt lättare än i andra länder med motsvarande folkmängd. Borodkin hänvisade till statistik från Finsk Militär Tidskrift som antydde att Ryssland använde 27 procent av sina penningtillgångar för militära behov medan Finland använde blott tolv procent. Och medan Norges, Danmarks, Greklands, Serbiens och Schweiz årliga militärbudget uppgick till mellan tre och åtta miljoner rubel var Finlands bara två och en halv miljon rubel.74

Erkki Sinkko konstaterar att Abovs angrepp gjorde den finländska pressen konsternerad. De statistiska uppgifterna kunde inte utan vidare bestridas.75 Nya Pressens skribent nöjde sig inte med att förklara skillnaderna i den militära belastningen enbart med känslomässiga argument, som de andra tidningarna gjorde,76 utan tidningen utgick i sin argumentering från den finländska värnpliktsarméns grunduppgift. För små länder som Finland var militärens främsta och mest berättigade uppgift att upprätthålla den inre ordningen och, vid angrepp utifrån, statens självförsvar. För stormakters del, som till exempel Ryssland, fick militären ännu en andra uppgift – att vara ett aggressivt makt- och hotmedel. Länder med dylika strävanden måste självfallet bära en flerdubbelt tyngre militärbörda än de små länderna, hävdade Nya Pressen. Finland gjorde sin plikt inom egna gränser, ”enligt sin egen af Monark och ständer stiftade värnepliktslag”.77

Abov lät sig inte bevekas av den finländska pressens skriverier och han avslutade en kritisk genomgång av svaren med att konstatera att vid krig ställde Ryssland upp omkring fem procent av hela landets manliga befolkning och Finland endast en och en tredjedels procent. Abov hade väntat sig fakta och siffror som skulle visa varför Finland åtnjöt så stora lättnader vid värnpliktens fullgörande, men nu hade pressen ”enligt sin vana blott svarat med innehållslösa fraser, af hvilka man som kändt begagnar sig, då fakta tryta”.78 Med ”innehållslösa fraser” avsåg han antagligen också Nya Pressens hänvisningar till den begränsade, på konstitutionen baserade uppgift den finländska militär­en enligt 1878 års lag hade. Men eftersom Abov ansåg att Finland inte hade någon konstitution var dylika argument för honom av intet värde.

Under året 1894 publicerade den flitiga översten minst ett dussin artiklar i den finska frågan. Abov skrev bland annat om de finska lots- och fyrinrättningarna och förespråkade att dessa skulle underställas ryska marinministeriet.79 En annan artikel innehöll ett kritiskt referat av professor J. R. Danielsons arbete Viborgs läns återförening med det öfriga Finland. Han upprepade i referatet tesen, omhuldad av de rysknationella, att det var ett stort misstag att Viborgs län anslöts till det övriga Finland.80 Under rubriken ”En sida ur Finlands statsrätt” skärskådade Abov vidare den utveckling som ”läran om den nya staten genomgått i de finländska lärdas och publicisternas arbeten” med avsikten att påvisa den finländska teorins brister från såväl historisk som juridisk synpunkt.81

Den finländska pressen bojkottar ryska skriverier

I början av presspolemiken delgav den finländska pressen publiken en stor del av den ryska sidans åsiktsyttringar, vanligen i form av översättningar och referat. Man ansåg detta vara pressens publicistiska skyldighet.82 Uusi Suometar intog redan tidigt en försiktigare linje än de andra tidningarna i Helsingfors. Tidningens redaktör Agathon Meurman föreslog i mars 1890 att man skulle ignorera de ryska angreppen. I ett öppet brev till dagstidningarnas redaktörer menade han att det var tidningarnas uppgift att bevaka det egna folkets och sina egna värderingar genom att inte ställa upp som hejdukar för de ryska agitatorerna.83 Meurmans initiativ ledde ännu inte 1890 till något resultat. Medan Uusi Suometar sällan reagerade på de ryska angreppen, fortsatte Hufvudstadsbladet, Nya Pressen och Päivälehti i fyra år att göra det; de ansåg att det var viktigt att visa för läsarna hurudant ”mullvadsarbete” de ryska tidningarna gjorde. Dessutom var det inte enbart fråga om gläfsande, utan de ryska tidningarna föregrep ofta officiella åtgärder från regeringens sida.84

En samfälld ändring i de finländska tidningarnas praxis skedde först i slutet av november 1894 efter Alexander III:s död. Den 24 november 1894 publicerade Moskovskije Vedomosti ett stort upplagt anfall mot Finland, i form av två stora, trespaltiga artiklar som upptog nästan hela tidningens framsida. Den första artikeln var en redo­görelse för kejsar Alexander III:s politik med avseende på Finland, och den andra återgav tidningens syn på Finlands hållning vid kejsarens frånfälle.85 Den förra artikeln sammanfattade ett av de centrala påståendena från den ryska sidan under författningsstriden, nämligen att de finska ämbetsmännen hade intrigerat och verkat bedrägligt mot de ryska myndigheterna och kejsaren för att skaffa Finland orättmätiga privilegier. Den senare ifrågasatte finländarnas lojalitet gentemot kejsaren. Antagligen var Moskovskije Vedomostis angrepp mot finländarnas lojalitet droppen som fick bägaren att rinna över. Tre dagar senare, den 27 november 1894, träffades redaktionerna för de stora huvudstadstidningarna för ett möte, och följande dag kunde tidningarna meddela sina läsare att man avsåg att framledes helt och hållet ignorera Moskovskije Vädomosti och dess uttalanden i finska frågor, vilket man också gjorde.86

För att undgå de finländska tidningarnas självcensur bytte Borodkin forum, och signaturen Abov började publicera sig i Novoje Vremja från februari 1895. De finländska tidningarnas bojkott utsträcktes då också för en tid till Abovs artiklar i Novoje Vremja.87 Men eftersom Novoje Vremja var en tidning med en betydligt större upplaga och större betydelse än dess kollega i Moskva kunde den inte helt ignoreras, och från 1896 förekommer referat av Abovs nya artiklar i den finländska pressen igen. I oktober 1896 återkom Uusi Suometar till bojkottfrågan och menade att den finländska allmänheten antagligen undrar om inte den finländska pressen kunde sluta upp med självplågeriet – pressen borde inte ”arbeta som lakejer för hr Abov o. a. genom att sprida deras skriverier”.88

Trots att något besked om en bojkott av de Finlandsfientliga skriverierna i Novoje Vremja inte publicerades,89 noterades Abovs skriverier påfallande sällan i pressen under de följande åren. En överslagskalkyl ger vid handen att av de drygt 30 inlägg som ­Borodkin publicerade 1894–1898 under signaturen Abov noterades och kommenterades drygt hälften i detalj i den finländska pressen. Av ­Borodkins inlägg under den nya signaturen ”S. K.”, som han tog i bruk efter Abov, var andelen större, närmare nio av tio, men största delen enbart i form av korta referat och översättningar. Någon möjlighet att gå i polemik mot dem hade man inte efter 1900.

Signaturen ”S. K:s” finländska notiser

När Bobrikov blivit utnämnd till generalguvernör och anlänt till Finland hösten 1898, publicerade den konservativt-rysknationella pressen artiklar som stödde hans utnämning och de åtgärder som ingick i hans icke-offentliga program. Till en början fungerade ­Moskovskije Vedomostis korrespondent i Helsingfors, P. H. Messarosj, som ­Bobrikovs språkrör. Den rollen övertogs snart av Borodkin, som införde artiklar i Novoje Vremja under signaturen ”S. K.”. Från oktober 1898 till oktober 1903 publicerade han sammanlagt 69 ”Finländska notiser” (Finljandskija zametki I–LXIX). Under samma tid verkade Borodkin som Bobrikovs rådgivare, ombud och sekreterare. Enligt professor Tuomo Polvinen var Borodkins huvuduppgift att utarbeta Bobrikovs verksamhetsberättelser, som grundade sig på material insamlat av generalguvernörskansliet. Verksamhetsberättelserna ger en redogörelse för hur de olika punkterna i Bobrikovs program för att förena Finland med kejsardömet genomfördes, och Bobrikov kallade dem ”ett historiskt försvar” för hans politik i Finland.90

Trots att de officiella verksamhetsberättelserna var hemliga, blev Bobrikovs verksamhet känd för en större rysk publik genom ­Borodkins ”Finländska notiser”, som i huvudsak behandlade samma frågor. Signaturen ”S. K.” skrev bland annat om februarimanifestet, om värnplikten, om partierna, om det ryska språket inom administrationen, om de ryska gårdfarihandlarna, om den ryska befolkningens ställning, om de ryska läroverken samt om de ortodoxa kyrkoförhållandena.91 Därtill behandlade han den europeiska kulturadressen ”Pro Finlandia” och den internationella deputationens besök i S:t Petersburg våren 1899.92

Borodkin ägnade många av de finländska notiserna under åren 1898–1902 åt värnplikten och indragningen av den finländska armén. Speciellt aktiv var ”S. K.” sommaren och hösten 1901, efter att värnpliktsförordningen av den 12 juli och manifestet av den 20 juli 1901 avlåtits.93 Kejsarens manifest förklarade att bestämmelserna i den finländska värnpliktslagen av den 18 december 1878 ”underkastats revision i syfte att bringa dem i överensstämmelse med bestämmelserna för hela riket” eftersom ”bristerna” i lagen efter tio år blivit uppenbara. Borodkin gjorde klart för sina läsare, i nr XV av sina finländska notiser,94 vad det egentligen var fråga om (i översättning av Dagligt Allehanda):

[denna] lag kommer att vara af ofantlig betydelse, emedan den utgör det mest betydande och afgörande steget ifråga om Finlands statliga förening med Ryssland [...]. --- Den gör slut på myten om ett särskildt finskt fädernesland, en särskild finsk tron och ett särskildt finskt undersåtskap; den öppnar för ryssar tillträde till de finska trupperna och bryter ned den kinesiska mur, som hittils skilt den finska armén från de ryska trupperna [...].95

Det var med andra ord början på en total nedmontering av Finlands särställning.

I juli granskade ”S. K.” senatens behandling av ärendet och fann det märkligt att senaten inte enhälligt promulgerat förordningen. Han menade att finnarna borde ha hunnit bekanta sig med stadgandena och då insett att landet genom förordningen fått nya förmåner – Finland skulle ”tilsvidare bära en värnepliktstunga, som [var] åtta gånger lättare än den, som oafbrutet bäres af Rysslands infödda befolkning”.96 Han förklarade vidare i en senare artikel att genom en rad (stroka) i förordningen upphävdes finska militära institutioner och tjänster som han kallade ”hugskott” uppfunna av den finska lantdagen 1878.97 Detta medförde en ”ofantlig nytta” i och med att överensstämmelsen och föreningen inom militärförvaltningen blev fullständig. Ännu en finländsk notis ägnade ”S. K.” åt den nya faneden och betonade betydelsen av att samma formulär följdes som i andra delar av den ryska armén.98

Den finländska pressens reaktion på värnpliktsförordningen och -manifestet var lam, vilket överraskade Borodkin. Den 8/21 (g.s./n.s.) augusti 1901 publicerade Novoje Vremja en artikel, där ”S. K.” förundrade sig över att de finländska dagstidningarna förhållit sig likgiltiga till den nya stadgan om militärtjänstgöring. Han menade att man nog talade vitt och brett om allehanda småsaker, men i en så här pass viktig fråga fick man inte en rad till stånd. Han ansåg att Novoje Vremjas läsare säkerligen var förvånade över en dylik likgiltighet och spekulerade om att den finländska pressen bojkottade frågan.99

Uusi Suometar, som dittills hållit låg profil, tog då bladet från munnen och skrev en skarp ledare om Novoje Vremja och värnpliktssaken.100 Tidningen undvek att säga något om kärnfrågan – strävandena att upphäva autonomin – utan tog fasta på de motstridiga grunderna för värnpliktslagens revision som den ryska sidan framfört. Som tidigare framgått, hade den ryska sidan sju år tidigare, bland annat genom Abov, krävt att Finland skulle bära en större andel av värnpliktsbelastningen. När man nu försökte motivera indragningen av den finska värnpliktsarmén med att man i stället ville lätta på bördan för Finland, så svarade detta inte alls mot de tidigare strävandena med reformen som ännu återspeglades i vissa av förordningens bestämmelser. Uusi Suometar konkluderade att det var ”alldeles felaktigt och opassande att Novoje Vremja försöker inläsa i Hans Majestäts nådiga förordningar och manifest någon annan tanke än vad de, rätt uppfattade, innehåller”. Tidningen fann ett dylikt förfarande vara i högsta grad förkastligt, eftersom det hos lättrogna personer kunde väcka en felaktig uppfattning om de nådiga åtgärdernas betydelse.101

Från 1900 framåt skrev ”S. K.” allt oftare om motarbetandet av ”föreningsåtgärderna”: hela 15 av hans finländska notiser (Finljandskija Zametki) behandlade det framväxande passiva motståndet mot förryskningen. ”S. K.” fick ofta stå oemotsagd då det för den finländska pressen blev allt svårare att reagera på hans artiklar på grund av censuren som blev allt striktare under Bobrikovs tid.

Sin sista finländska notis, där han gladde sig över att riksspråket nu införts som behandlingsspråk i den finländska senaten, publicerade ­Borodkin i oktober 1903.102 Under hösten 1903 och våren 1904 ­ägnade sig han sig åt att sammanställa en kompletterad version av sin i Finland mest kända bok om kriget vid Finlands kuster, till vilken en förstudie utkommit redan 1903.103

I Finland innebar Bobrikovs generalguvernörskap 1898–1904 en istid för yttrandefriheten. Men redan ett år efter Bobrikovs död upphävdes förhandscensuren i och med novembermanifestet 1905 och de finländska tidningarna och journalisterna kunde igen andas och skriva friare. Pressen försvarade nu öppet Finlands ställning som ett autonomt storfurstendöme, medan Borodkin i sina pamfletter och historiska undersökningar – nu under eget namn – lika energiskt ställde sig bakom Bobrikovs politik och de rysknationella kretsarnas syn på Finland som en rysk provins.

Finnofoben som älskade Finland

När det i slutet av november 1898 i Helsingfors spreds ett rykte om att Borodkin skulle utses till rådgivare för Bobrikov, fick den finländska pressen en välkommen chans att ge Borodkin en ordentlig örfil. Med hänvisning till ryktet skrev Päivälehtis chefredaktör Eero Erkko en ledare med rubriken ”Onko mahdollista?” (Är det möjligt?), där han påminde tidningens läsare om att överste Borodkin blivit känd främst genom de artiklar i Novoje Vremja som denne låtit publicera under pseudonymen Aboff. En utnämning av Borodkin var därför inte möjlig, menade Erkko:

Och denne man som vårt folk lärt sig känna som en av de värsta Finlands-ätarna, han skulle nu bli generalguvernörens rådgivare. Detta kan vi omöjligt tro. Ryktet måste vara utan fog, framfött av skräckslagen fantasi.105

Erkko antog att Borodkin själv skulle tacka nej till uppdraget om ett sådant, mot förmodan, skulle erbjudas honom. Liknande artiklar publicerades i de andra huvudstadstidningarna. Man ansåg att Borodkin inte hade något att skaffa i Finland och framhöll, med Hufvudstadsbladets ord, att ”[...] hans existens bland ett folk, hvars allmänna mening han i så hög grad sårat, icke för honom kunde blifva angenäm.”106

Ryktet om Borodkins anställning var inte gripet ur luften. ­Bobrikov och Borodkin hade under hösten planerat en post för Borodkin i Finland och ett beslut var nära förestående.107 Men pressens hotelser gick hem och Borodkin och Bobrikov backade. Redan två dagar efter Päivälehtis ledare kunde Aftonposten meddela att Borodkins anställning ”dessbättre inte torde besanna sig”.108

Det är svårt att utröna varför just ”Aboff”, alias Borodkin, var så illa omtyckt av den finländska pressen trots att han bara var en bland flera ryska publicister. Som framgått använde Borodkin signaturen ”Abov” endast under en rätt kort period. Men av någon anledning dröjde det inte mer än knappt sex månader från publicerandet av hans första artikel innan pressen började utnyttja hans signatur som ett slags artnamn för de ryska publicisterna: de var ”aboffare”. Päivälehti skrev i juli 1894: ”Alla aboffare är ilskna misantroper – Gud vet, vad illa finländarna har gjort dem.”109 Var orsaken till alla de smädelser som riktades mot just Abov att artiklarna, enligt Lauri Hyvämäkis karakteristik, var giftiga men faktaspäckade?110 Framstod han eventuellt som en mera kunnig motståndare än de andra korrespondenterna?

Borodkin var inte bara militär utan också militärjurist. Som jurist närmade han sig källorna från ett juridiskt perspektiv, och tillämpade ett legalistiskt, rättspositivt grepp. Han läste dokumenten som de var skrivna utan att försöka tolka dem. Eftersom grundlagarna från svenska tiden inte nämndes av Alexander I i hans regentförsäkran, fanns det inget skäl att anta att dessa grundlagar skulle ha avsetts av kejsaren. Om ”konstitutioner” användes i pluralis, då hänvisade termen, enligt Borodkin, till uppsättningar av regler, inte svenska tidens grundlagar. Ryssland hade i fredsfördraget i Fredrikshamn erhållit sex svenska län inkluderande Åland samt en del av svenska Västerbotten, inte Finland – därmed var Finland ingen stat vid anslutningen till Ryssland. När den finländska sidan mötte dylika juridiska argument, som i en del fall var svåra att motsäga rent rättsvetenskapligt, kan det ha framkallat en maktlös vrede som kan drabba vem som helst som utsätts för paragrafrytteri från en motpart som håller på sin rätt och inte tar någon hänsyn till rättvisa, det som moraliskt kan sägas utgöra det rätta. Finländarna hade utnyttjat den handlingsfrihet de erhållit av de ryska kejsarna och deras rådgivare för att utveckla sitt samhälle i en riktning som under loppet av 1800-talet förde landet närmare västeuropeiska värderingar än vad rysknationalisterna hade önskat. Samtidigt stärktes kulturgemenskapen med Sverige.111 Under författningskampen ställdes med andra ord den finländska uppfattningen om en de facto autonomi mot den rysknationella synen att en de jure autonomi saknades. Det är möjligt att finländarna av Abov påmindes om denna diskrepans och att hans angrepp därför hotade finländarna i deras grundtrygghet, i tron på en autonom stat.

Förhandscensuren upphävdes i och med novembermanifestet 1905 och tidningarna tilläts skriva om statliga angelägenheter igen. Hufvudstadsbladet betecknade den uppsats med rubriken ”I sanningens intresse”, som Borodkin insänt till tidningen i maj 1906, som ”ett märkligt tidens tecken”.112 I uppsatsen försäkrade Borodkin att han ingalunda hatade Finland såsom den finländska pressen låtit förstå.113 Tvärtom, han älskade landet – han var ju född i Finland, där fanns hans kära anförvanters gravar, och till Finland anslöt sig hans bästa minnen. Han hade ofta och öppet erkänt alla dess många vackra och fördelaktiga sidor. Han hade skrivit att Finland i många avseenden förtjänar ”ett aktningsfullt erkännande”. Det som skiljde honom från finländarna, förklarade han, var hans uppfattning om landets politiska ställning. Medan finländarnas uppfattning byggde på teorin om en finländsk stat, utgick han från att Ryssland hade suveräna rättigheter, som ”var högre än Finlands rätt”, det vill säga Ryssland hade suveräna rättigheter över Finland. Han betonade att ”för oss ryssar och finnar är det dock nödvändigt att [...] komma till samförstånd, finna ett modus vivendi för vårt gemensamma politiska lif”.114

Någon förståelse för denna tanke fick Borodkin inte. Hufvudstadsbladets redaktion menade att Borodkin fick finna sig i att hans kärlek ”ej hade någon utsikt att bli besvarad och att hans fortsatta skriverier i det ena eller andra finnofoborganet inte intresserade Finlands folk”.115 I det senare avseendet hade redaktionen visserligen fel – Borodkins uppträdanden i olika forum, liksom hans verksamhet som författare, skulle under de följande dryga tio åren noga rapporteras och kommenteras i den finländska pressen – men i det att Borodkins kärlek till Finland inte besvarades hade redaktionen helt rätt. Han deltog i flera kommissioner vars arbete var inriktat på att integrera Finland med Ryssland. Men den politiska klyfta som hade uppstått mellan Ryssland och Finland under de föregående årtiondena, och som presspolemiken hade lagt i öppen dager, gick inte mera att överbrygga ens med kejsarens påbud. ”Ju längre förryskningsåtgärderna fortskred, desto mer växte aversionerna mot allt ryskt”, framhåller professor Henrik Meinander.116

Arkitekten, konstnären och författaren Jac. Ahrenberg sägs ha konstaterat att det var järnvägarna och Bobrikov som förenade Finland: järnvägarna ekonomiskt och Bobrikov politiskt. Han menade att det var Bobrikovs åtgärder som fick det finska folket att inse att det hade något gemensamt att försvara, nämligen landets grundlagar.117 Som Bobrikovs medarbetare och som en av dem som beredde marken för Bobrikov, formulerade hans program i pressen och bidrog till att genomföra det, bör Borodkin tillskrivas minst en del av den äran.