Barnlitteraturkritiken och kvinnofrågan

Kritik- och emancipationshistoriska perspektiv på mottagandet av Toini Topelius, Nanny Hammarström och Harriet Clayhills

Abstract

Barn- och ungdomslitteraturen går genom tiderna hand i hand med emancipationen och kvinnofrågan. Litteraturkategorin inte bara tematiserar emancipation – den kamp för kvinnans frigörelse från könsdiskriminerande lagar och strukturer som uppkom under 1800-talet – utan har utgjort en plattform för kvinnliga författare att ta plats i offentligheten. Tidigare forskning har visat hur barn- och ungdomslitteratur i exempelvis Sverige utgjort en sådan arena för kvinnor, samt att detta inte minst gällt kvinnosakskvinnor, feminister och författare som skriver i en emancipatorisk anda (Kåreland 1977, 1997; Englund & Kåreland 2008; Andersson 2020).

Syftet med artikeln är att ur ett receptionsanalytiskt och kritikhistoriskt perspektiv studera mottagandet i svenskspråkig dagspress och kulturtidskrifter i Finland av ett urval tongivande barn- och ungdomslitterära verk med emancipatorisk udd från perioden 1880–1930. För att få svar på dessa frågor skriver vår artikel in sig i forskningsdiskussioner kring kritikhistoria (Forser 2002; Arping 2008, 2013; Svedjedal 2009; Samuelsson 2013 m.fl.), emancipationshistoria samt barnlitteraturforskning om emancipationslitteratur och kvinnliga författarskap (Stenberg 1999, 2007, 2018; Englund & Kåreland 2008; Andersson 2020, Lappalainen 2020 m.fl.). Dessa teoretiska ingångar kompletteras med ett queerteoretiskt perspektiv (Rosenberg 2002; Kivilaakso 2012; Paqvalén 2021) eftersom några av de studerade författarna levde queert.

Artikeln studerar mottagandet av fyra barnlitterära verk med emancipatorisk udd. 1) Toini ”Tea” Topelius I utvecklingstid (1889) som var landets första flickbok genom tiderna. 2) Nanny Hammarströms debutbok för barn Två myrors äventyr (1907), som ansågs förmedla kunskap om djur och natur på ett nydanande sätt. 3) Harriet Clayhills debut flickboken Full i 17 (1936), som rönte uppmärksamhet på grund av författarens ringa ålder samt för dess skildring av modern ungdom i yrhättetraditionen. 4) Clayhills ungdomsbok Vi abiturienter (1938), som väckte debatt då den kolliderade med recensenternas förväntningar på hur ungdomar skildras och vad en ungdomsbok är. Alla tre författare var yrkesaktiva kvinnosakskvinnor som engagerade sig i kampen för kvinnans rättigheter både i sina liv och i sina verk.

Centrala frågor för vår receptionsstudie är: Hur tar den samtida kritiken emot emancipatoriskt tankegods i dessa böcker under respektive utgivningstid? Anses tankegodset förenligt med rådande föreställningar om barn- och ungdomslitteratur? Den hypotes artikeln prövar är att de olika nedslagens emancipatoriska udd, trots diskrepanser i hur emancipationen sett ut vid respektive utgivningstid, möts med motstånd eller osynliggörs i mottagandet. Utifrån vår analys drar vi slutsatsen att så är fallet. Barn- och ungdomslitteratur på svenska i Finland utgör, likt den i Sverige, en emancipatorisk arena som dels uppmärksammas och debatteras i kritiken, dels går under radarn i recensionerna. De analyserade böckerna både försvaras och förlöjligas i sin samtid. Svårsmält för kritikerkåren är inte bara själva emancipationstematiken, utan i synnerhet den skildring av flickerotik som närmar sig samkönat begär.

Artikeln ger en första orientering i hur mottagandet av barn- och ungdomslitteratur med emancipatorisk udd bidrar till den utveckling av en barnlitterär diskurs som skedde på svenska i Finland under sent 1800- och tidigt 1900-tal i kölvattnet av Zacharias Topelius banbrytande insatser. De nedslag som görs ska ses som en första kartläggande insats som indikerar att det finns åtskilligt att hämta om ett bredare perspektiv anläggs på frågan om barnlitteraturkritikens relation till emancipationen och kvinnofrågan.