Hade det kunnat bli annorlunda?

Den 6 maj 1846 slängde Alexander Armfelt i all hast – och uppenbart upprörd, vilket de för honom ovanliga stavfelen tyder på – ihop ett kort brev till Casimir von Kothen, guvernören i Viborg. Han inledde med följande ord:

Jag har ont om tid, min käre Casimir, och kan bara skriva några rader till Er för att säga att Ni inte behöver göra annat än att vara lugn i hänseende till tidningscensuren, som [tillagt: sedan åtta dagar tillbaka] är underställd guvernörernas tillsyn.

Några rader senare följde utbrottet: ”De är riktiga djur, våra herrar redaktörer och våra herrar censorer, och jag befarar att man sist och slutligen måste förfara med stränghet.”1 Även om man skulle välja att tolka ”animaux” i den överförda betydelsen ”idioter” ger denna mening en bild av Armfelt som journalistföraktare och fiende till pressfriheten. Han är uppenbarligen stolt över att ha uppfyllt von Kothens krav på skärpning av censuren snabbare än denne hade väntat sig. Denna åtgärd blev som bekant inte den enda skärpningen av censuren kring 1848, tiden för de europeiska revolutionerna.

Störst uppmärksamhet i Finland väckte indragningen av tidningen Saima, som gavs ut av Johan Vilhelm Snellman, i december 1846 och förbudet 1850 mot utgivandet av skrifter på finska som inte tjänade till religiös uppbyggelse eller ekonomiskt gagn. Att även tidningen Kanava i december 1847 slutade att komma ut på grund av besvär med censuren har inte beaktats i lika hög grad. I denna artikel diskuteras om ministerstatssekreteraren Armfelt stödde den skärpta censuren under Nikolaj I av övertygelse, eller om han snarare försökte förhindra eller mildra den – och vilka möjligheter han i så fall hade att göra det.

Svaren på dessa frågor kan ge nya synvinklar på censurens historia i Finland och kasta ljus över den biografiska kunskapen om Alexander Armfelt – en man som i över trettio år (1842–1876) föredrog Finlands angelägenheter för kejsaren.

Armfelts bana fram till 1840-talet

Alexander Armfelt föddes i Riga den 12 april 1794.2 Dit hade hans mor tagit sin tillflykt medan hans far Gustav Mauritz Armfelt uppe­höll sig i Ryssland (Kaluga). Fadern hade i den napoleonska tidens omvälvningar i flera repriser förlorat sin ställning som en del av den politiska eliten och övergick 1810 från svensk till rysk tjänst. Där blev han snabbt kejsar Alexander I:s förtrogne. Efter studier i bland annat England avlade Alexander Armfelt 1814 en juridisk examen i Åbo. När hans far dog samma år beslöt han sig för att slå in på den militära banan. Hans fars vinnande natur hade gått i arv, men samtidigt visade det sig att faderns höga förväntningar på honom ledde till ett bristande självförtroende som följde honom livet ut. Dessutom kände han sig ibland fallen mellan två stolar.

Alexander Armfelt gifte sig 1820 med Sigrid Axelina Fredrika Oxenstierna af Eka och Lindö, efter en lång tvekan. Han drömde om ett lugnt liv i Sverige. Mellan åren 1821 och 1831 fick paret tre döttrar och en son. Armfelt fortsatte emellertid sin karriär och familjemedlemmarna levde ofta på olika orter. Från 1836 – efter att hans hustru nedkommit med en dotter som dog kort därpå – tilltog oron för fruns hälsotillstånd, och trots flera kurvistelser utomlands avled hon i lunginflammation i S:t Petersburg 1841. Armfelts andra äktenskap med ryskan Alexandra Demidov, en avlägsen släkting till den ryska industriägarfamiljen, utpekades ofta i Finland som en mesallians.3 Den modersroll som hon förväntades ta för hans halvvuxna barn accepterades aldrig av barnen. De gemensamma barnen från detta andra äktenskap, Alexander, Nikolaj och Marie, dog i späd ålder 1844, 1847 och 1853. En lugn hamn hade Armfelt dock hittat under dessa år då han kunde köpa gården Ratula i Artsjö.4

Under dessa år av omskakande händelser och omvälvningar leddes däremot Armfelt till en topposition. Efter ministerstatssekreteraren Robert Henrik Rehbinders död 1841 blev han som dennes adjoint först tillförordnad och slutligen 1842 Rehbinders permanenta efterträdare.5 Rehbinder hade arbetat som sekreterare i vad som kom att uppfattas som den första finska kommittén, med säte i S:t ­Petersburg och grundad av Armfelts far, som nästan uteslutande bestod av finländare och som mellan 1811 och 1826 styrde den ryska politiken gentemot Finland. Efter att generalguvernören Arsenij Andrejevitj Zakrevskij hade orsakat kommitténs upplösning, blev Rehbinder kvar med uppgiften att förelägga kejsaren Finlands angelägenheter som underlag för beslutsfattande. I denna roll arbetade han från och med 1834 med titeln ministerstatssekreterare. Avgörande för Armfelts politiska socialisering var att han som Zakrevskijs adjutant hade fått prov på dennes förmåga att, med stöd i den ryska autokratin under Nikolaj I, genomdriva ärenden. Under Zakrevskijs tid hade personer bekännande den ortodoxa tron fått tillgång till statliga ämbeten i Finland, utan att Finlands ständer hade sammankallats för att godkänna en ändring av den lag från svenska tiden som förutsatte luthersk tro av personer i statens tjänst. Den inskränkande klausulen att en lantdag hade varit nödvändig för en lagändring och att så inte skedde av aktuell anledning, lugnade inte Armfelt. Han förblev skeptisk till att Finland kunde försvara sin autonomi i fall av konflikt.

Armfelts förhållande till Zakrevskijs efterträdare furst Aleksandr Sergejevitj Mensjikov var precis lika angeläget. De hade en gemensam syster, utan att vara bröder, och fursten stödde Armfelt och var en pådrivande kraft bakom dennes utnämning till Rehbinders adjoint 1832. Härvid hamnade Armfelt i en mellanposition som samtidigt innebar ett beroendeförhållande, vilket var oangenämt för honom. Det var orsaken till att han försökte återinföra en sorts finsk kommitté som skulle ge mera vikt åt hans ämbete. Rehbinders inflytande baserade sig i mångt och mycket på hans erkända auktoritet, medan statssekretariatets instruktion i bokstavlig bemärkelse endast i mycket begränsad utsträckning gav Armfelt möjlighet att föra fram egna synpunkter. Det var Gabriel von Haartman,6 den mäktige vicepresidenten för senatens ekonomidepartement, som bragte Armfelts plan på en finsk kommitté på fall, i syfte att bevara sitt eget inflytande. Detta till trots uppskattade Armfelt von Haartman, eftersom han ansåg honom vara i stånd att utveckla Finland till en viable state, bland annat genom att införa en egen silvervaluta. Även Mensjikov stödde sig på von Haartmans fackkunskaper och arbetsförmåga, men styrde ändå själv politiken gentemot Finland in i minsta detalj genom att föredra direkt inför kejsaren. Därmed sträckte sig Armfelts myndighet ofta inte längre än till att vara ”Mensjikovs föredragningskontor”.7 Men hans myndighet var ändå viktig för generalguvernören, som genom att lägga fram sina projekt för Finland via en särskild minister, var avskärmad från de ryska ministerierna.

För Armfelt var den mäktige generalguvernören Mensjikov, som hade kejsarens oinskränkta förtroende, en garanti för Finlands särställning, som Armfelt värnade eftersom den utgjorde hans ansvarsområde.8 Detta blev tydligt när kodifieringen av all lag i det ryska riket utsträcktes till Finland, och Mensjikov använde Armfelts argument som ett slagkraft­igt försvar för att hålla de finska lagarna separata från de ryska.9 Men samtidigt måste Armfelt försöka bortförklara irriterande incidenter i förhållandet mellan de båda länderna, såsom att en rysk student nekades inträde vid universitetet i Helsingfors, som engångsföreteelser.

I Armfelts politiska och privata biografi är förhållandet till Casimir von Kothen också speciellt. Båda hade samtidigt varit adjutanter för Zakrevskij och från och med Armfelts tid i S:t Petersburg hade de tät brevkontakt. De titulerade varandra vän, men Armfelt höll ändå von Kothen på distans, förmodligen för att denne ständigt uppmanade Armfelt att stötta honom i karriären. von Kothen hade uppenbarligen också målat upp sig själv som potentiell efterträdare till Armfelt. Samtidigt kunde Armfelt inte lösgöra sig från von Kothen eftersom han för det första inte ville undvara hans förtroliga information, och för det andra även framöver ville känna till dennes planer. Så fortsatte denna korrespondens i flera årtionden: von Kothen bestormande, Armfelt backande – och den utgör ett särdeles delikat objekt för forskningen.10

Tidigare forskning och metodiska utgångspunkter

För att kunna svara på den i början ställda frågan om Armfelts hållning gentemot censuråtgärderna kan man inte enbart granska hans konkreta handlingar. Man måste också fråga sig om han som ministerstatssekreterare initierade en mera omfattande inskränkning av pressfriheten och om han därför kan betraktas som början på en kedja av förtryck. Går det att se en ökning av kringskärningar?: förordningen som ställde de lokala censorerna under guvernörernas tillsyn, alltså den så kallade subordinationsförordningen, tidningsförbud (bland annat av Saima) och tryckningsförbud (som berörde de flesta skrifter på finska).

Yrjö Nurmio har utförligt behandlat den äldre forskningen fram till 1940-talet i en monografisk genomgång av tryckningsförbudet.11 Forskningsbidragen uppvisar klara skillnader, eftersom tillgången till källor långsamt utvidgats, men också eftersom de forskare som stod det finska språkpartiet nära såg den tidens (svenskspråkiga) tjänstemän som medskyldiga till tryckningsförbudet. De huvudanklagade var von Kothen och senatorn Otto Wilhelm von Klinckowström. Därtill har von Haartmans misstro mot den finska språkrörelsen konstaterats, men ställts emot hans krav på att tjänstemän skulle ha kunskaper i finska. Ställvis anförs också de nämnda personernas yttranden gentemot Armfelt, men själv har han inte tilldelats någon roll i censurpolitiken. Armfelt framstår som en rent förmedlande instans. Generellt kan man säga att i samma utsträckning som de involverade finländska aktörernas inflytande relativiseras, riktas blicken mot de icke-finländska faktorerna. Tanken bakom tryckningsförbudet var att det skulle bekämpa oroligheter i Ryssland som hade uppstått i samband med Petrasjevskijgruppens sammansvärjning. Ryssland skulle avskärmas från den europeiska revolutionsvågen, och de nationella strävandena bland de finsk-ugriska folken inom det ryska riket skulle förhindras.

Nurmio själv stöder sig på en anteckning av Konstantin Fischer, chef för generalguvernörens kansli i S:t Petersburg. Anteckningen, som finns i statssekretariatets handlingar, behandlar utförligt orsakerna till 1850 års tryckningsförbud. Nurmio anser att anteckningen är den avgörande källan, och ser därför den skärpta censuren i Ryssland, i följd av de revolutionära läror som spreds i landet, som förebild för tryckningsförbudet. Oron för socialismens spridning till Finland, då den redan fått fotfäste i Sverige och Norge, ser han som den bakom liggande orsaken. Däremot ignorerar han helt regeringens förfarande mot J. V. Snellmans tidning Saima. Han nämner enbart att antalet finskspråkiga pressorgan minskade fram till 1850 och därefter begräns­ades till tidningen Suometar. Tryckningsförbudet verkar därmed inte vara en ytterligare censuråtgärd, utan framstår som ett språkpolitiskt slag mot det finska språket och dess utvecklingsmöjligheter. Nurmio nämner visserligen svårigheterna som Pietari Hannikainen, utgivare av tidningen Kanava, hade med von Kothen, men han nämner inte hur detta hängde samman med att censuren ställdes under guvernör­ernas tillsyn.12

Medan von Kothen i brist på bevis har fått en ”friande dom” av Nurmio, har Rolf Lagerborg gått ett steg längre och skrivit ett bistert försvar av sin morfars bror – ett försvar mot beskyllningen att von Kothen drev på förbudet av Saima. Däremot är Lagerborg öppen med att von Kothen var upphovsman till förordningen som ställde censorerna under guvernörernas tillsyn, och att det var med stöd i denna förordning som Kanava angreps. Lagerborg bestrider dock att von Kothen egentligen hade för avsikt att angripa Saima.13

Det var först tio år efter Nurmios bok som en undersökning av Ilmari Kohtamäki visade att Kanava inte drogs ned i avgrunden i egenskap av ”Saimas finskspråkiga eko”14 och som en följd av de åtgärder som riktades mot Snellmans blad. Snarare var det så att guvernörens censurövervakning – svärdet som senare användes mot Saima – hade smitts för kampen mot Kanava. Kohtamäki följer Nurmio i hans antaganden om von Kothens initiativ, men lösgör det från agerandet mot Saima. Han är också först ut med att tydligt visa att Kanava inte förbjöds, utan att de problem som censuren orsakade tidningen var tillräckliga för att göra tidningen olönsam, vilket ledde till att den lades ner.15 Kohtamäkis utförliga innehållsliga analys av Kanava ligger till grund för Jouko Teperis analys av denna tidnings och den finskspråkiga pressens framträdande roll i samband med fennomanin i Gamla Finland.16

I slutet av 1900-talet fick pressforskningen ny kraft tack vare projektet Suomen lehdistön historia (Den finländska pressens historia).17 En lika noggrann undersökning som den av Pirkko Leino-Kaukiainen om censuren under den första förtrycksperioden18 har fortfarande inte skrivits om perioden som denna artikel undersöker. Pirkko Leino-Kaukiainen hade tidigare i en antologi gett ut Päiviö Tommilas iakttagelser om censurens historia under 1800-talets första hälft,19 vilka senare inkluderades i Tommilas heltäckande undersökning.20 I denna undersökning återger Tommila händelsekedjan från tidningscensuren till tryckningsförbudet.

Raimo Savolainen har i sin utförliga biografi över J. V. Snellman följt den utveckling som ledde till förbudet av Saima.21 Redan den svenskspråkiga utgåvan av Snellmans verk hade på sätt och vis synliggjort Armfelts indirekta påverkan genom att integrera och utförligt kommentera bland annat Johan Jakob Nervanders brev till Snellman, vilka innehåller en vädjan om måttfullhet.22 Det blir framför allt tydligt att övervakningen av Saima prioriterades av Mensjikov och av hans kansli i S:t Petersburg i samråd med censuröverstyrelsen och senaten redan långt före Armfelts ovan nämnda brev till von Kothen. Enligt Savolainen ansågs kritiska artiklar i Kanava vara farliga först när de publicerades på svenska i Snellmans blad (som till exempel artikeln ”Ny Proletärfabrik”23). Följaktligen har Olli Matikainen i sin undersökning av Kanava, som ingår i en bok om Viborgs läns historia, kallat Snellmans beröm av Kanava för en ”dödskyss” för tidningen.24

I nyare översiktsverk om press- och censurhistoria, läggs starkare fokus på helhetssammanhanget mellan censuråtgärder och yttrande­frihet, och mindre fokus på enskilt ansvar och processer. Detta medför i sin tur att detaljer ibland förklaras på ett missvisande sätt.25 Det är dock uppenbart att de nyss nämnda frågorna gällande påverkan och initiativ blir mer relevanta när man vill utreda de ansvariga personernas inställning. Genom att man återvänt till biografin som historisk forskningsgenre har denna aspekt åter ökat i betydelse.26

Det föreligger ändå ett metodologiskt problem eftersom det enbart finns ett fåtal källor rörande de agerande personernas motiv och tankar. Fastän man till exempel har tillgång till Armfelts korrespondens med von Kothen från den ifrågavarande tiden, måste man fråga sig om Armfelt inte döljer lika mycket som han avslöjar, med tanke på det problematiska förhållandet dem emellan. Armfelts brev till flera av de andra personerna han brevväxlade med (till exempel Johan Mauritz Nordenstam, universitetets vicekansler, guvernör, senator och lantmarskalk, samt senatorn Carl Olof Cronstedt) är inte bevarade. De agerande personerna i S:t Petersburg skrev sällan till varandra eftersom de träffades personligen. Mensjikovs korrespondens som digitaliserats av Ryska Krigsflottans arkiv i S:t Petersburg, och numera är tillgänglig i Riksarkivet i Helsingfors, ger ändå viktiga upplysningar. Armfelts dagbokskalender, som bevarats i sin helhet, listar i sin tur brev och möten, men inte deras innehåll, orsaker eller resultat.

Eftersom Armfelts papper, liksom även von Kothens och von Haartmans, blott innehåller strödda anmärkningar rörande censur, får myndigheternas officiella handlingar en speciell betydelse för denna studie. Även om man kanske inte hittar de faktiska orsakerna till ett politiskt steg i de officiella dokumenten, har dessa papper en särskild relevans här. Statssekreterarens kansli hade för vana att förstöra renskrivna versioner på ryska av ett förslag om det inte vann kejsarens godkännande i preliminära diskussioner. Bara den slutgiltigt godkända versionen brukade sparas. Utkast på svenska bär dock alla ändringar som gjorts i en ibland komplicerad beslutsprocess. Man får utgå från att Armfelt deltog i denna process, och då ingen annan källa för en lika nära hans tankar är detta tillvägagångssätt berättigat. Detta angreppssätt har jag inhämtat från det arbete som gjordes inom ramen för projektet Hallintohistoria (administrationshistoria) på 1990-talet,27 och det har visat sig vara fruktbart för de frågor som behandlas i denna artikel.

Censurväsendet i Storfurstendömet Finland
under Nikolaj I

När Alexander Armfelt anträdde ämbetet som ministerstatssekreterare var censurförhållandena i Finland fastställda genom en förordning från den 14 oktober 1829.28 Med denna förordning överförde senaten den strikta ryska censurförordningen från 1826 (reviderad 1828) till finländska förhållanden. I samband med detta drev generalguvernör­en Arsenij Andrejevitj Zakrevskij igenom kravet på förhandscensur hos kejsaren.29 Till skillnad från i Ryssland var det i Finland ändå inte förbjudet att diskutera förbättringar av statsekonomin, såvida förbättringarna var avhängiga av regeringsåtgärder.30 Finlands generalguvernörer uppskattade definitivt en sakkunnig press.31 Att genom administrativ lagstiftning utfärda den ryska censurförordningen var oproblematiskt då också Gustav III, genom 1772 års statsvälvning, hade återintroducerat censurbefogenheter till statsmakten. Tryckfriheten i Finland var begränsad redan när landet blev en del av Ryssland,32 vilket innebar att de autokratiska kejsarna utan svårighet kunde bevara Sveriges gamla lagar också i fråga om censuren.

En censuröverstyrelse, för det mesta bestående av tre ledamöter, och en censurkommitté var huvudansvariga för censursystemet.33 På varje ort utanför huvudstaden där det fanns ett tryckeri representerades censuren av en lokal censor. Senaten hade rätt att godkänna grundandet av tryckerier och att godkänna nya periodiska skrifter, samt att förbjuda existerande periodiska skrifter. Senaten skulle tillfråga censuröverstyrelsen i dessa frågor, men satte sig ofta över censur­överstyrelsens mera stränga kriterier. I egenskap av universitetets vicekansler förestod Alexander Thesleff censuröverstyrelsen under den här behandlade perioden.34 Förutom den allmänna censuren bedrevs det en akademisk censur vid universitetet, och gällande andligt innehåll bedrevs censur av domkapitlen i Åbo och Borgå. Utländska periodiska skrifter censurerades omedelbart av postdirektören. Utländska böcker, med undantag av sådana böcker som var avsedda för universitetet, granskades vid behov av censurkommittén.35

I egentlig mening var censurbestämmelserna inte alltför strikta: det var förbjudet att smäda och ifrågasätta religion och att misskreditera kungahuset, och därutöver förbjöds bristande aktning för regeringen och grundlagarna, osedligt innehåll och kränkning av den enskildes ära och privatsfär. Då censorerna dessutom brukade rekryteras från den lokala intelligentian fanns det – bortsett från att förhandscensuren var ett hinder i sig – inga strikta begränsningar av tryck- och informationsfriheten. I allmänhet försökte man förhindra att tryckalster som ansågs skadliga nådde offentligheten. Men samtidigt gav man bildade och högtstående personer tillgång till sådana skrifter eftersom man litade på deras omdömesförmåga. Statsledningen ansåg dessutom att censuren hade en uppgift i att säkerställa en viss litterär och informativ nivå.36 Förväntningen var att man:

[. . .] med hjälp av förhandscensuren kunde, på ett kraftigare sätt än tidigare, blockera skrifter som kunde väcka tvivel på tron på Gud, kyrkan och överheten. Lika väsentligt var att blockera utländsk ­litteratur som kunde rubba samhällsfreden. Sett från statsledningens synvinkel var censuren ett viktigt verktyg för säkerhetspolitiken.37

Regeringspolitiken under 1840-talet och
dess kritiker

De viktigaste stegen som stärkte censurens makt i Finland togs överraskande nog före den stora skärpningen av censuren i Ryssland. Dessa steg verkar ha förutbestämt mannen bakom dem, generalguvernören Mensjikov, att bli ordförande för det ryska rikets första preliminära censurkommitté, som bildades den 28 februari 1848.38 Han drog sig hur som helst tillbaka och blev inte del av den ständiga kommittén som bild­ades den 2 april 1848 och som leddes av Dmitrij Petrovitj Buturlin.39 Kanske ville Mensjikov värna sitt finländska censursystem i och med att hans åtgärder inte följde ryska förebilder.40

Regeringsarbetet återupplivades i Finland omkring år 1840. Senat­ens nyutnämnde vicepresident von Haartman utnyttjade sina insikter för att göra Finland till en viable state. På så sätt skulle man förhindra att landets underutveckling och fattigdom sågs som ett resultat av det ryska styret, som i sådana fall skulle diskrediteras. Missnöje som en följd av fattigdom skulle urholka den finsk-ryska konsensusen.41 Mensjikov initierade själv otaliga förbättringar, fastän han satt i S:t Petersburg – och detta nästan alltid efter att också ha hört senatens åsikt.42 De flesta i landet delade däremot inte von Haartmans merkantil-kamerala ansats och hans strävan att rikta in den ekonomiska politiken mot Ryssland, särskilt inte i de västligt orienterade delarna av Österbotten. Samtidigt konfronterades J. V. Snellman, som hade socialiserats i Österbotten och som hade rest mycket i Västeuropa, med de problem som fanns i landets östra delar. Han blev rektor i Kuopio 1843 eftersom universitetet inte erbjöd honom en tjänst, och började där publicera den svenskspråkiga Saima. I Kuopio fick han genom den viborgska lokalpressen upplysningar om beklagansvärda skeenden i Gamla Finland, vilket fick honom att föreslå förbättringar inför en publik som bestod av hela Finland. Snellmans tillvägagångssätt stod i motsättning till den upplysta absolutismens maxim ”Alles für das Volk, nichts durch das Volk” (Allt för folket, intet från folket) som tillskrivs kejsaren Josef II. För Mensjikov var Snellmans kritik olovlig främst av principiella skäl, men för von Kothen, i hans egenskap av guvernör i Viborg, var kritiken farlig på ett konkret vis.

För Armfelt framstod den komplicerade situationen på följande sätt: det fanns inget alternativ till von Haartmans insatser och målsättningar.43 Denna politik, som inte förmådde väcka de dynamiska krafterna i samhället och som ständigt närde ett hopp om att närma Finland till Ryssland, kunde inte entusiasmera företrädarna för den vaknande nationen. Den förda politiken tedde sig för långsam och för ”ofinländsk”. Man kan anta att Armfelt i hemlighet hälsade kritiken mot den långsamma politiken välkommen, men kravet på politiskt deltagande och på att Finland skulle välja en självständig väg miss­krediterade sig självt som ”demokratiskt” och ”separatistiskt”, och hotade Finlands profil som ett lojalt land. Denna profil var i sin tur oersättlig för bevarandet av landets särställning. Därför var den politiska ledningen i Finland mera mån om att censuren i Finland försvarade landets egen regering mot kritik inifrån än om att understöda ryska imperialistiska och antirevolutionära åtgärder.

Det finns dock ett ytterligare belägg för Armfelts inställning till censuren i denna situation. Han skrev till professor Nervander på följande sätt om Snellmans pressaktivitet, vilket Nervander citerar verbatim i ett brev till Snellman:

Jag erkänner för Er [Nervander], att jag hade önskat för hans ­[Snellmans] skull, att han skulle visa lite mer försiktighet i sättet han för pennan i tidningen han redigerar. Man måste veta hur man undviker klipporna, men denna färdighet är så oerhört svår […], att man hittills inte i något land förstått att hitta den rätta medelvägen.44

I detta brev berättar Nervander för Snellman om Armfelts fruktlösa ansträngningar att trots allt utverka en universitetstjänst åt Snellman. Men det var säkert inte ovälkommet för Armfelt att hans kritik mot Snellmans publicistik också kunde läsas av denne. Man känner på samma gång att han beklagade att Snellmans frontala angrepp, som utmanade politik och censur, på längre sikt skulle leda till att Snellmans åsikter inte uppskattades eller tolererades och hans röst förstummades. Armfelts försiktiga sätt hade dock inga utsikter till framgång när det gällde en man som öppet erkände att han ”måste blanda salt i för att ha inkomst av en tidning”. Snellman låtsades dessutom vara ovetande om hur han hade kritiserat regeringen och kyrkan – och detta rakt inför Mensjikov.45

von Kothen sätter press på Armfelt

För att kunna bedöma huruvida Armfelt av övertygelse bidrog till en åtgärd som släckte Snellmans fackla, måste man närmare undersöka det brev från Viborgs landshövding till Armfelt på vilket Armfelt hastigt svarade med de ord som återges i början av denna artikel.46 Detta brev är högst märkligt: von Kothen uttrycker inte bara en förväntan om att han som generalguvernör äntligen skulle utses till chef över censorn i Viborg, utan han förklarar också utförligt bakgrunden till de problem han hade med censurmyndigheterna. Det är som om han behövde övertyga Armfelt om att hans krav att ställa de provinsiella censorerna under guvernörernas tillsyn var berättigat, och att Armfelt var skyldig att jobba för att genomföra det.

von Kothen beklagade sig häftigt över den mildhet som censuren i Viborg hade visat: tryckaren av Kanava hade som en försiktighetsåtgärd kommit till von Kothen med en artikel som censorn inte hade haft några anmärkningar emot. von Kothen kunde inte läsa den finska texten och bad tryckaren att vänta med publiceringen tills innehållet hade granskats. Därpå publicerades en notis i Kanava informerande om att en artikel inte hade fått tryckas eftersom den var på finska.47 När von Kothen ställde redaktören till svars, svarade denne att en guvernör inte hade rätt att ingripa mot tidningar – oavsett vad tidningen skrev om honom. von Kothen tillade i ett brev till Armfelt att hans besvär till censuröverstyrelsen i Helsingfors gällande denna incident ännu inte hade avgjorts. Hans krav var tydligt, guvernörerna måste ha uppsikt över censorerna.

von Kothens brev och Armfelts svar framstår ändå i ett helt annat ljus när man beaktar att förordningen som ställde de lokala censorerna under guvernörernas tillsyn redan hade utfärdats. En tillhörande skriv­else hade sänts direkt från generalguvernörens kansli i S:t Petersburg till alla berörda guvernörer i Finland den 13/25 april 1846.48 Skrivelsen nådde till och med det avlägsna Kuopio den 24 april/6 maj,49 vilket betyder att den antagligen hade varit tillgänglig i Viborg i nästan en vecka innan von Kothen skrev till Armfelt.50

Armfelt måste ha varit förundrad: von Kothen berättade att han redan den 21 mars 1846 hade beklagat sig för censuröverstyrelsen utan att ha fått svar.51 Det verkar som om von Kothen ville att ärendet äntligen skulle komma i rullning – men saken hade ju redan bestämts och von Kothen måste ha vetat detta. Eftersom Mensjikov redan hade tagit initiativet hos kejsaren den 3/15 april 1846,52 signalerar brevet att von Kothens önskningar kunde uppfyllas direkt av Mensjikov, utan Armfelts förmedling. von Kothen hade nämligen redan tidigare, i ett brev till Armfelt av den [31 mars]/12 april 1846, beklagat sig över att censuren inte tog sig an Saima och Kanava – men utan att lämna konkreta uppgifter om bråket med den lokala censorn.53 Armfelt reagerade inte på brevet.54 Det blev nu med all tydlighet klart att von Kothen hade fått generalguvernören att skrida till handling.55

von Kothens brev till Armfelt av den [22 april]/4 maj 1846 var en kraftig maktdemonstration, och den var inte bara riktad mot Armfelt. Brevet var nämligen riktat till förste expeditionssekreteraren Claes Nordenheim ”för avlämnande i Storfurstendömet Finlands ministerstatssekreterares hus”.56 Och undantagsvis var det skrivet på svenska så att också andra inom statssekretariatet kunde läsa det obehindrat. von Kothen, som i vanliga fall inte förskonade Armfelt från stora och små klagomål och idéer, hade i det här fallet lämnat honom i en viss ovisshet om vad som redan var på gång i frågan.57 Efteråt blottställde von Kothen Armfelt inför myndigheten. Detta var ytterst oangenämt för Armfelt: von Kothen profilerade sig som en självständig politisk auktoritet i fråga om Finlands angelägenheter. Dessutom hade von Kothen uppenbarligen direkt tillgång till Mensjikov och ett betydande inflytande över honom.58

von Kothen avgår med segern

Förutom konflikten med censorn fanns det ytterligare något som irriterade von Kothen. I Borgå Tidning hade han svarat på kritiken att han inte längre godkände arvsdelning av hemman om de nya jordlotterna inte var tillräckligt lönsamma (även skattemässigt).59 Den 18 februari 1846 hade Kanava anklagat honom för att skapa mängder av jordlösa tiggare då han försökte skapa skattepliktiga storgods. Snellman refererade Kanavas artikel i Saima den 14 mars med den provocerande rubriken ”Ny Proletärfabrik”. von Kothen baserade sina ovan nämnda angivelser till censuröverstyrelsen mot de bägge tidningarna på dessa fall. Han betonade att den finskspråkiga tidningen Kanava haft för vana att leverera material till Snellman.60 För von Kothen var den landsomfattande spridningen av negativa rubriker naturligtvis förarglig. Men den absurda motiveringen att Kanava kunde sprida kritik då de som skulle granska innehållet inte förstod finska, och att tidningen redigerades ”[…] på ett språk, som tyvärr förstås av ganska få bland den bildade samhällsklassen”,61 visar på von Kothens farhågor, nämligen att de som drabbades av missförhållandena kunde läsa om dem på sitt eget språk.

Varför var då von Kothen inte nöjd med de skärpningar som von Haartman börjat införa från och med 1845? Forskningen har visat att det inte stämmer att von Haartman förde fram idén att ställa de lokala censorerna under guvernörernas tillsyn.62 I stället godkände kejsaren 4/16 april 1845 en av senaten föreslagen precisering till censur­förordningen, att censuröverstyrelsen utan anklagelse kunde avsätta censorer liksom senaten kunde avsätta medlemmar av censurkommittén. Principen att åtal för tjänstefel alltid skulle vara offentliga gällde inte i sådana fall där missnöjet med censorerna berörde ämnen som var opassande för offentligheten. Detta var ett ingrepp i Finlands rättsordning, men tyglarna förblev i händerna på senaten.63

Inte ens när von Haartman klagade över Saimas kritik av prästernas samhälleliga roll nämndes något om guvernörerna. Det hade varit bättre med ett slagkraftigt genmäle i pressen, skrivet av en auktoritet.64 Även senare nöjde sig von Haartman med att endast klandra guvernörernas bristfälliga uppsikt, men han krävde inte deras direkta ingripande: de hade ju alltid möjlighet att lämna in ett klagomål ­gällande censorerna hos censuröverstyrelsen. Det hade inte passat sig för von Haartman att försvaga senatens och de centrala civila myndigheternas kontrollfunktion till förmån för kronomyndigheternas maktvertikal.65

von Kothen ansåg däremot att det var oacceptabelt att en guvernörs enda möjlighet var att lämna in ett klagomål om censorerna till censur­överstyrelsen. Ingen annan guvernör än von Kothen hade en jämförbar finskspråkig tidning inom sitt ansvarsområde.66 Han kunde inte finska, censorn vägrade att leverera översättningar till honom,67 och redaktören frånkände honom all rätt att påverka. Kanava var inte bara vassare och rakare än Saima utan dessutom kunde majoritetsbefolkningen läsa Hannikainens kritik. Föremålen för kritiken fanns på ort och ställe och var kända för befolkningen, och problemen berodde i princip alltid på guvernörens förvaltning. Dessutom fanns ett potentiellt missnöje med problem på donationsgodsen.68 Av de här orsakerna utgjorde Kanava det naturliga målet för von Kothens angrepp.

Det tog inte lång tid för von Kothen att övertyga Mensjikov om att ställa de provinsiella censorerna under guvernörernas tillsyn: han hade ju bestämt att von Kothen skulle hålla ett öga på Kanava.69 Till Klinckowström, som var ledamot av censuröverstyrelsen, hade Mensjikov redan tidigare skrivit:

Censurkommittén använder mycket lite energi till att hålla styr på tidningsmakarna, och om man är rädd för Snellman, kan man råka i en mycket värre ställning – nämligen den att vara rädd för Petersburg; ett resultat som jag i alla fall vill undvika, […].70

Generalguvernörens kansli i S:t Petersburg hade för sin del, med iver och konsekvens, förföljt den ”huvudmisstänkte”, Snellmans Saima: Fischers anmärkning ”pora prekratit” (dags att förbjuda) om översättningen av Saima nr 12 ([16]/28 mars 1846) visade vägen för ett hårdhänt tillvägagångssätt.71

Att hävda att det var von Kothen som avgjorde Saimas öde skulle vara att tillskriva honom för stor ära.72 I sin skrivelse till censuröverstyrelsen hade han enbart hemställt om allmänna straffåtgärder mot Saima.73 Däremot var hans klagomål över Kanava nog för att få general­guvernören att ändra på det finländska censurväsendets struktur. Samtidigt stod den oinvigde Armfelt vid sidan om händelserna, en omständighet som frikänner honom från allt som hade med Saimas öde att göra. Denna process förklarar dock varför Armfelt under åren som följde allt mindre motsatte sig skärpta åtgärder rörande finska angelägenheter. von Kothen kunde återigen – precis som i Voronov­affären74 – genom sina kanaler ha misstänkliggjort Finlands lojalitet och framhållit långtgående krav som botemedel. Och följaktligen skulle alla modifieringsförsök från Armfelts sida ha tolkats som bristande lojalitet. Guvernören kunde orsaka omfattande skador på alla håll – precis som en oförankrad skeppskanon i svår sjö.

Armfelt försöker det möjliga

Händelserna som har relaterats i det föregående förklarar varför ­Armfelt år 1846 inte bara råkade i en personlig kris utan också i en politisk kris.75 En bidragande faktor till att han trots detta inte gav upp var att han behövde bevara den fördelaktiga konstellationen med Mensjikov. Kodifikationsfrågan som var mycket viktigare än censur­bryderier var nämligen fortfarande oavgjord. Generalguvernören hade i mitten av 1845 anslutit sig till den finska revisionskommitténs invändningar,76 men det var viktigt att han nu behöll denna ståndpunkt. Skulle konflikten med Snellmans tidning ge intryck av att Finland inte kunde kontrolleras effektivt inom ramen för landets egna bestående lagar – och av att den prisade laglydigheten bland gemene man lät sig påverkas av en uppviglare – så kunde Mensjikov inte längre på ett övertygande sätt försvara att Finlands särskilda lagar och rättigheter bevarades oförändrade.77

Armfelt försökte för egen del kompensera för detta missför­hållande, åtminstone i princip. Han satte ett frågetecken efter generalguvernörens oklara formulering av den 9/21 april 1846:

Med anledning av den rådande ofördelaktiga organisationen angående att ställa de lokala censorerna under censuröverstyrelsens tillsyn på grund av den stora distansen till ämbetsverket […] har man allerhögst behagat befalla att ställa de lokala censorerna, i fråga om censuren av sådana verk, under guvernörernas tillsyn.78

Men vad menades med uttrycket ”sådana verk”? Tidigare i texten står det ”broschyrer och periodiska skrifter”. ”Broschyrer” definierades som avtryck som omfattade upp till fyra ark (64 sidor). Korta volymer förvisso, men utan tvekan böcker. Men enligt stadgarna var censuren av böcker i hela Finland ställd under censurmyndigheterna i Helsingfors.

Armfelt försökte omedelbart lösa denna motsättning. Detta kan utläsas av den långa tidsperiod som förflöt mellan Mensjikovs framställning av saken för kejsaren den 3/15 april 1846 och den officiella kungörelsen. Det kan mycket väl ha varit så att just detta avstånd i tid skrämde von Kothen och ledde till den märkliga påminnelse han skickade till Armfelt.79

Men en regelrätt protest förbjöd sig själv med anledning av att ärendet brådskade och i synnerhet då det var fråga om en sak som gällde statssäkerhet. Ordet ”brošjur” var ändå brett understruket i den akt som sedan skapades80 – det hade bara behövts någon som ställt frågan om ordet. Armfelt hade dock redan försökt en gång och kunde inte göra det igen.

Denna partiella överföring av bokcensuren på de provinsiella censorerna var inget redaktionellt misstag. I Mensjikovs föredragningsnot hette det ännu ”periodiska skrifter och broschyrer”, vilket är logiskt eftersom de lokala censorerna ju bara var ansvariga för den periodiska pressen.81 Till ministerstatssekreteraren skrev generalguvernörens kansli i S:t Petersburg helt enkelt ”censur av periodiska skrifter”. Det var troligen Fischer som plöjde igenom renskriften, som var klar för underskrift, och placerade ”broschyrer” före ”periodiska skrifter”.82 Formuleringen ”broschyrer och periodiska skrifter” betydde att de lokala censorerna var bemyndigade att utöva bokcensur, om böckerna inte var längre än 64 sidor.

Detta var en relativt viktig detalj: 1774 års svenska förordning om tryckfrihet gav varje medborgare rätt att på egen bekostnad ge ut förvaltningshandlingar. Att på så sätt i efterhand skapa offentlighet var ofta oangenämt för förvaltningen.83 Privattryck av denna typ var för det mesta broschyrer och von Kothen kunde definitivt ha ett intresse av att stänga denna ventil för en kritisk offentlighet.84 Varför von Kothen hade orsak att frukta publiceringen av rättegångshandlingar antyder en strid, vilken senare till och med kom att sysselsätta kejsarens böneskriftskansli i S:t Petersburg.85 Mensjikov var visserligen medveten om de problem som rätten att trycka handlingar kunde medföra, men han hann inte angripa saken innan han drabbades av en sjukdom som fortgick i ett halvt år.86 Möjligen utnyttjade von Kothen sina kontakter till generalguvernörens kansli – han hade ju lämnat kansliet bara två år tidigare – för att nå en alternativ lösning att kontrollera tryck av handlingar genom Fischers formuleringsknep som placerade ”broschyrer” före ”periodiska skrifter” i förordningen.

En ringa delframgång

Ironiskt nog var det von Kothen själv som gav en anledning till att åtgärda de brister som Armfelt måste acceptera i den snabbt tillkomna förordningen om att censorerna skulle underställas guvernörerna. Efter den lokala censorns död föreslog han Jaakko Juteini87 som efter­trädare och krävde att censuröverstyrelsen skulle utnämna honom. Censuröverstyrelsen bad censurkommittén, som var ansvarig för de lokala censorerna, om ett ställningstagande. På detta sätt kunde tid vinnas och mera och bättre argument förberedas.88

Censurkommitténs svar av den 29 juni 1846 behandlades av censur­överstyrelsen den 27 oktober. Som första punkt tog svaret upp frågan om rätten att föreslå lokala censorer. Därefter anmärkte kommittén på att det saknades en definition av ordet ”broschyr” – med detta ord kunde också avses andra skrifter av mindre omfång och därmed kunde de lokala censorernas befogenhet sträcka sig längre än till periodika. Vidare framförde kommittén att det borde regleras hur den drabbade skulle kompenseras, åtminstone i fall där en skrift som godkänts av censurkommittén för huvudstaden förbjöds av den lokala censorn eller av guvernören. Kommittén ställde också frågan vem som skulle medla i eventuella konflikter mellan lokala censorer och redaktörer.89 Följaktligen bad censuröverstyrelsen kejsaren om ett klargörande i frågan om censuröverstyrelsen också i fortsättningen var ansvarig för utnämning av och tjänsteuppsikt över de lokala censorerna samt för reglering av motstridiga censurbeslut.90

Senaten beslöt instansvägen 11/23 november 1846 genom ett majoritetsbeslut att undvika de grundläggande frågorna som lyfts fram av censurkommittén.91 Oenhetliga censuråtgärder kunde ­visserligen vara problematiska, men man ansåg att det räckte med att klargöra att guvernörerna, då de befann sig i länshuvudstaden, hade uppsikt över de lokala censorernas tjänsteutövning. Guvernörerna hade i huvudsak rätt att förbjuda artiklar som de ansåg vara opassan­de men som godkänts av censorn – oavsett om det handlade om periodiska skrifter eller broschyrer. Vidare hade de befogenhet att dra in tryckta nummer med sådana artiklar tills censorn inhämtat censuröver­styrelsens beslut. Detta betydde att inget av de övriga spörsmål som tagits upp av censurinstanserna behövde behandlas desto mera. I subordinationsförordningen fanns ju inga tecken på att censuröverstyrelsens kompetens skulle ha beskurits. Begreppet ”broschyr” var således åter begränsat till periodika. Guvernörernas kontrollfunktion erkändes, men då det gällde tvistemål var guvernörerna underordnade censuröverstyrelsen, som fattade de avgörande besluten.

Vid senatens omröstning om censurfrågan var det bara två senator­er som avvek från majoriteten och som ville hemställa till kejsaren att besluta om angelägenheten i sin helhet – en av dem var den mäktige von Haartman. Vid första anblicken ter sig hans ställningstagande som en veklings plågade slingringar. Då man tittar lite närmare ­visar det sig att ställningstagandet innehåller ett tydligt budskap till Mensjikov och Armfelt, och i slutändan till och med till kejsaren. ­von Haartman hade inte invigts i skapandet av subordinationsförordningen och man hade under tidspress skrivit en förordning, vars hantverksmässiga brister nu påvisades av censurmyndigheterna. Senatsmajoriteten framlade ett förslag som visserligen skulle avhjälpa dessa brister utan ändringar i förordningen, men samtidigt skulle förslaget nästan fullständigt motarbeta Mensjikovs avsikt. Till detta ville inte von Haartman medverka. Men han ville nå klarhet i fråga om det motsägelsefulla i begreppet ”broschyrer” – genom ett nytt beslut av kejsaren. Det var som om von Haartman hade sett det stora frågetecken Armfelt hade placerat vid ordet ”broschyrer” och nu ställt Armfelts fråga ännu en gång.

Armfelt hade enligt sin instruktion varit tvungen att i en föredragningsnot framlägga denna oenighet i senaten i hela dess vidd – även med Mensjikovs tillhörande ställningstagande – för kejsaren. Men saken hade inte framlagts för kejsaren i normal ordning. Mensjikov hade inte vidarebefordrat senatens förslag till föredragning av ministerstatssekreteraren, utan skickade från sitt kansli i S:t Petersburg ett eget förslag den 18/30 november 1846. Till detta förslag skulle Armfelt inhämta kejsarens godkännande.92 Detta förfaringssätt gav sken av att det bara handlade om små justeringar och att förslaget således inte behövde föredras inför kejsaren. Men till en så praktisk lågprofilslösning lämpade sig senatens protokoll inte särskilt bra. Protokollet lades visserligen till statssekretariatets handlingar, men det registrerades med ett mycket senare mottagningsdatum.93 ­Mensjikov ville uppenbarligen visa att han själv hade tagit initiativet till att ­korrigera bristerna som uppräknades ytterst noggrant i senatsbe­slutet. I annat fall hade det inte bara synliggjort ett fel som begåtts av hans kansli, utan också visat på en motsträvighet bland finländska ämbetsmän på allra högsta ort.

Också i det här fallet visar den iögonfallande tidsluckan i handlingarna att det före den officiella föredragningen skedde livliga förhandlingar, i vilka även Armfelt och Nikolaj I var involverade. Ett informellt följebrev som Fischer sände till Armfelt vittnar om detta:

Jag har äran att till Ers högvälborne vidarebefordra senatens förslag om censorerna, som beslutats, som Ni vet, genom allrahögsta order. Eftersom det förekommit skillnader på grund av bristfällig redigering, skall Ni dock inte vänta att på redaktionell väg taga bort dessa vid meddelandet av den nya ordern.94

Ännu år 1846 (enligt gammal stil), det vill säga före Fischers notis, hade man inom Armfelts myndighet filat på en föredragningsnot som skulle uppfylla Mensjikovs önskemål. I sitt utkast hade generalguvernören ju korrigerat det logiska felet beträffande broschyrerna. Uppenbar­ligen hade Armfelt också övertygat honom att precisera censorernas plikter, vilket innebar att guvernörerna hade att bestämma om vilka ämnen de artiklar skulle handla om som lades fram för censorerna till förhandscensur. Först därefter kunde de förbjuda opassande artiklar. Detta innebar att von Kothen till exempel inte längre kunde anmäla en censor för tjänstefel med motiveringen att den hade godkänt sådana artiklar som inte borde ha fått trycktillstånd.

I övrigt förblev linjen strikt: urval, utnämning och avsättning av de lokala censorerna skulle inte mera ligga på censurförvaltningens ansvar, och generalguvernören förbehöll sig rätten att ta ställning till guvernörernas förslag. Censorerna kom således att ingå i regeringens maktvertikal.

Armfelt hade därutöver försökt bevara en rest av tjänstemanna­rätten beträffande de lokala censorerna – åtminstone om det inte var frågan om avsättning. Ett anteckningsutkast för föredragning på ryska 1846 innehåller ännu många intensiva reflektioner som strukits, kompletterats och skrivits över. Först övervägde man på Statssekretariatet en temporär suspendering som en mildare sanktion, men sedan kom man på åtgärden att guvernören, om censorns förseelse inte var så grov att den innebar avsättning, hade rätt att i laga ordning ställa censorn till svars för försummande av sina åligganden.95 På så sätt vore censorerna underkastade den allmänna finländska tjänste­mannarätten och inte de stränga bestämmelserna för kronotjänstemän.

Armfelt hade önskat föredra det ovan stående, men notens renskrift (in blanko utan datering) ligger oanvänd bland föredragningsnoterna – närmare bestämt bland generalguvernörens föredragningsnoter.96 I förteckningen över föredragningsnoter noterades Armfelts not som nummer 32 (den enda) för den 22 januari/[3 februari]. Men noten lades inte med bland noterna med detta nummer.97 I stället för Armfelts not godkände kejsaren Mensjikovs föredragningsnot nr 463, som innehöll hans lösningsförslag i samma fråga, vilken han förutseende hade avfattat föregående dag.98 Där infogade generalguvernören åter, till skillnad från Armfelt som framförde ett lindrigare förfaringssätt, att censorerna skulle behandlas på samma sätt som kronotjänstemän. Det här behöver dock inte betyda att Mensjikov ignorerade eller misskände Armfelts föredragningsnot.99 Som ett tecken på samförstånd kan ses att Mensjikov personligen uppsökte Armfelt två dagar senare – och kanske förklarade att det inte fanns någon annan lösning.100

Antagligen förargade det Armfelt att han inte hade förmått ge förfarandet den utformning han önskade, nämligen en anhållan om tillägg till föreskrifterna som utfärdats i maj 1846. Samtidigt måste det ha varit viktigt för honom, precis som för Mensjikov, att affären inte kom inför Nikolaj I:s ögon i hela sin bredd. Men att beslutsfattarna, kanske till och med självaste Nikolaj I, befattade sig med argumenten framlagda av senaten, framför allt med von Haartmans argument, påvisas av de talrika markeringarna i senatsskrivelsens text.

Att denna konflikt sammanföll med konflikten om ett förbud av Snellmans tidning Saima påverkade resultatet i den strikta bemärkelse vi sett.101 Mensjikov hade länge varit tveksam efter att Fischer uppmanat honom att förbjuda Saima. Han hoppades på en reaktion från Finlands offentlighet och understödde von Haartmans argumentation att man inte skulle skapa martyrer. Han räknade med censurmyndigheterna, som ju sedan 1845 hade upprustats – men dessa försvarade å sin sida Saima in i det sista och gick inte ens med på hans önskan om ett förbud för Snellman att ge ut periodika i framtiden. Hos ­kejsaren kunde Mensjikov ju inte heller förorda ett förbud mot Saima, då han samtidigt gav efter i frågan om de lokala censorerna. Eftersom han var besviken på de centrala censurmyndigheterna gjorde han nu inga eftergifter när det gällde att stärka guvernörernas grepp om de lokala censorerna. Kanske var det Nikolaj I själv som tillbakavisade Armfelts mildare version av noten.

… och ett perspektiv

Om Armfelt undrade om det utdragna motståndet mot denna skärpning av censuren var värt mödan, gav generalguvernören senare själv ett vältaligt svar. År 1847 intog Johan Mauritz Nordenstam, i egenskap av Nylands guvernör och universitetets vicekansler, en maktfullkomlig ställning, och hans utnämning till senator var omedelbart förestående.102 Som vicekansler var han också chef för censuröverstyrelsen, men uppenbarligen ville han även överta kontrollen över censuren av periodika i Nylands län från censurkommittén. Det var ­Mensjikov som förmådde honom att avstå från detta genom en åttaspaltig hemlig skrivelse av den [27 mars]/8 april 1848. Enligt Mensjikov hade det varit olägligt att inleda en ny officiell korrespondens om detta vid den aktuella tidpunkten.103 Han framhävde Nordenstams ställning i spetsen för censurmyndigheterna och reserverade till och med särskilda medel för en ytterligare censor i censuröverstyrelsen. Men Mensjikov var tveksam till att ta sig an en ändring av censursystemets struktur igen. Denna mödosamt tillslutna mapp ville generalguvernören under inga omständigheter öppna.

Armfelt fick ännu en motivering för sin politiska linje att inte ge Mensjikov någon anledning att lämna sitt uppdrag i Finland – för vilket han skulle ha haft tillräckliga (hälso)skäl. Ännu under sin sjukledighet bekräftade generalguvernören i ett hemligt brev sitt utdragna avslag i den ödesdigra kodifikationsfrågan. Detta brev följdes av en relaterad skrivelse till självaste kodifikationschefen.104

Armfelts i början återgivna kritik av pressen kan således förklaras utgående från hans osäkerhet inför sin egen situation – kritiken var ett plågat bifall till von Kothens yrkande på att de lokala censorerna ställdes under guvernörernas tillsyn. Detta befullmäktigande skulle å sin sida möjliggöra von Kothens kamp mot Kanava, och det räckte för att han skulle nå sitt mål. Han hade utverkat fullmakt för sina egna syften, och inte i första hand för att ge guvernören Gustav Adolf Ramsay i Kuopio ett verktyg i händerna. Övervakningen, förföljelsen och slutligen förbudet av Saima utspelade sig redan tidigare högre upp i makthierarkin, varför Armfelts gillande eller ogillande inte spelade någon roll. Anmärkningen i brevet till von Kothen syftade alltså inte specifikt på Snellmans blad.

Armfelt spelade trots allt en ganska obekväm roll. Är det inte så att hans hänsynstagande till Mensjikovs intressen är präglat av taktik, till och med av opportunism? Om man talar om Nervander som ”betrodd person i systemet” på grund av hans appeller till Snellman om måttfullhet,105 kan man då på samma sätt tala om ”system Armfelt”? Om man vill göra det måste man placera systemet i ett större perspektiv. Det kan karakteriseras med följande maximer:

• att hindra autokratin från att slå näven i bordet, såsom hände under Zakrevskij, när den sträcktes en kompromissens hand
• att bidra till balansen i ett känsligt system, där autonomin skulle bevaras på autokratins villkor
• att inte låta den latenta finländska aversionen mot Ryssland bryta ut, och att bortförklara enstaka uttryck för den
• att bevara Finlands autonomi, att gripa chansen att bygga ut den, samt att visa att den kunde förenas med Rysslands intressen

Detta system skulle visa sig framgångsrikt, men passionerade offentliga diskussioner under de ovan beskrivna förhållandena var tveeggade. Skulle diskussionerna tjäna som signal för att synliggöra Finlands livsviktiga intressen, så måste de samtidigt kunna kontrolleras. Därför accepterade en högt uppsatt ämbetsman som Armfelt censuren, i enlighet med hans tid, uppgift och situation. På den tiden var det publicerade ordet fritt endast i England och Sverige. I Finland gällde, med stöd i försäkringar givna under Borgå lantdag, också i detta hänseende den svenska lagen, med alla de inskränkningar som tillkommit efter frihetstiden. Sedan 1774 var censurlagstiftningen nämligen åter regentens ensidiga rätt. Det har dock blivit tydligt att Armfelt försökte kämpa för en förståndig och rättssäker censurpraxis.106

Det skulle vara ett grundläggande missförstånd att tillämpa ­Hannikainens suck över von Kothen – ”Det är en […] outplånlig skam att det sker af våra egna män […]!”107 – på Armfelt. I så fall ser man nämligen den autonoma finländska staten som en rysk angelägenhet, och handlingar för att försvara det inhemska styrets åtgärder bara som en gest av underkastelse under Ryssland. Utgående från finländsk rätt var von Haartmans politik inte konstitutionellt legitimerad, liksom inte heller den ekonomiska politiken i de flesta europeiska stater på den tiden. Men även Mensjikovs politik utgick från vad han ansåg vara interna problem för Finland och inte primärt från Rysslands intressen. På den tiden var Rysslands intresse beträffande Finland ett icke-irredentiskt, lugnt gränsområde som förvaltade sig självt gott och inte blev en inkörsport för liberala idéer.

Kritik mot regeringen var därför tveeggad, i det att den uttryckte en vädjan om att avhjälpa missförhållanden och således automatiskt misskrediterade en del av Finlands förvaltning och därmed dess autonomi. Den ryska autokratin som ansåg sig stå över parti- och ägarintressen och därmed ansåg sig vara mest kompetent att hitta de rätta lösningarna, kunde lätt frestas att utföra en ”ersättningshandling” som skulle ha bytt ut det lokala, även inom landet häftigt kritiserade systemet, mot ett system kontrollerat av Ryssland.

Ur biografisk synvinkel fungerar denna studie som en närbild. Hur var det för Armfelt att stå på en ostadig grund och att navigera mellan Mensjikov och kejsaren, samt mellan von Kothen och von Haartman? Hos Armfelt lämnade denna plågsamma position ett bestående ärr – ett misstroende mot von Kothen. 108 Uppenbarligen ansåg Armfelt att von Kothens dolda inflytande på Rysslands politik gentemot Finland var så stort att Armfelt var tvungen att låta denne ”grå eminens” kontrollera 1852 års universitetsstatuter, vilket åtminstone skulle säkerställa universitetets fortbestånd.109

Armfelt (och också von Haartman) ville trots allt att man fortsatte att tänka i landet – som den östtyske dissidenten Rudolf Bahro uttryckte det en gång i tiden. Senaten avvärjde till exempel ett förbud mot Snellman att, under en obegränsad tid framöver, ge ut periodiska skrifter. Men hur lite Armfelt egentligen uppskattade dessa åtgärder, fastän han såg dem som nödvändiga, märker man därav att han redan under Krimkriget drog nytta av Mensjikovs frånvaro och mjukade upp tryckningsförbudet.110 Dessutom stärkte han sin förtroendeställning hos universitetskanslern och sedermera kejsaren Alexander II, som efterträdde Nikolaj I och som drog tillbaka talrika universitetspolitiska åtgärder. Som en första signal fick Snellman en professur i filosofi 1856, men utan att professuren fick bära det misstänkliggjorda namnet filosofi.111

Översättning från tyska: Jörgen Scholz