Vad berättar arkiven om Tove Jansson?

Konturerna av en queer poetik

Abstract

Essän ”Vad berättar arkiven om Tove Jansson? Konturerna av en queer poetik” reflekterar över litteraturforskarens och litteraturforskningens användning av arkiv som källa. Detta görs utgående från besök i två av Tove Janssons materiella eller fysiska arkiv: Det för allmänheten öppna arkivet i handskriftssamlingen vid Åbo Akademi, där manuskript och läsarbrev finns bevarade. Samt det slutna arkivet, Janssons personliga arkiv i hennes ateljé på Ulrikasborgsgatan i Helsingfors, dit enbart ett snävt urval forskare och konstnärer bereds tillträde.

Essän utgår från den arkiviska vändningens landvinningar och omformulerade sätt att se på vad ett arkiv är, där både fysiska eller digitala, materiella eller immateriella arkiv beaktas. Dessutom tar essän avstamp i arkivforskning med särskild tyngdpunkt på queer arkivforskning, där även annat än renodlat arkivmaterial beaktas. Exempelvis kan skönlitteratur i bredare mening räknas som arkiv.

Den lins som läggs på arkivmaterialet är alltså queerteoretisk. Queerteoretiska begrepp används för att diskutera huruvida en dynamik mellan att visa fram och att dölja kan skönjas i det arkivmaterial som behandlas. Frågeställningen om hur en litteraturforskare tar sig an ett arkivmaterial sammanförs därmed med frågan om vad arkivet kan berätta om Tove Janssons poetik och hennes syn på sitt konstnärsskap, särskilt på skrivandet. Med utgångspunkt i tidigare Janssonforskning spinner essän vidare på dessa frågor.

Ingångarna är alltså huvudsakligen två: forskarens hur och författarens vad. Förankrat i några konkreta arkivbesök tillsammans med några forskarkollegor och Tove Jansson-kännare skildras själva arkivprocessen och de frågor den väcker hos litteraturforskaren. I samband med detta diskuteras arkiv i allmänhet och det janssonska arkivmaterialet i synnerhet.

Essän utmynnar i reflektioner kring vilka spår av Tove Janssons eget sätt att se på sitt skrivande och sitt konstnärskap, hennes poetik, som står att finna i arkiven. Resultatet av essän är att den dynamik av att visa och dölja som överlag präglar Janssons författarskap och konstnärskap konstateras gälla även arkivmaterialet och de olika ingångarna till dessa. Arkivet som kunskapskälla genomgår ständiga omvärderingar och arkivens dynamik förändras över tid. Forskarens självreflektion över det sätt på vilka arkiven används är därför nödvändig och måste dessutom ständigt vara under omprövning. Att Tove Jansson mycket medvetet kuraterade sina arkiv och rentav infogade lappar med hälsningar till forskare som skulle komma att använda hennes bevarade handlingar är ytterligare en aspekt att förhålla sig till. Inte bara mellan forskarhänder förs en stafettpinne vidare, även den som upprättat ett arkiv deltar i denna kedja av kunskapsöverföring.