Sekeljubileet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet

Hundraårsminnet av vårt lands förening med ryska riket infaller snart. Man märker det gudnås såvisst på tonen i en del ryska prässorgan, med deras tal om ”Finlands underkuvande” i det förflutna och i den närmaste framtiden.1

Detta citat ur Åbo Underrättelser från 1909 belyser hur den rysk-finska politiska konflikt som präglade årtiondena före Finlands självständighet blev synlig också i historiekulturen, såsom firandet av historiska jubileer. Det året uppmärksammades på både ryskt och finskt håll att det hade gått ett sekel sedan Finland, efter Sveriges nederlag mot Ryssland i finska kriget 1808–1809, införlivades i det ryska imperiet som ett storfurstendöme. Den ryska överheten tillskrev dock 1809 års geopolitiska omvälvning en helt annan betydelse än nationellt sinnade finländare. Genom att jubileet firades i en tid av politiska motsättningar blev det till ett vapen i en politisk kamp, som förutom frågan om vad som hade hänt 1809 även aktualiserade frågan om Finlands samtida och framtida statsrättsliga ställning inom det ryska imperiet.

I den här essän analyserar jag utifrån beskrivningar och debatter i rysk och finsk offentlighet det finsknationella respektive det rysknationella historiebruket som omgav hundraårsminnet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet. Jag ställer följande frågor: Vilka innebörder tillskrev den ryska överheten respektive nationellt sinnade finländare de händelser som hade utspelat sig hundra år tidigare, och vilka politiska agendor drev de två parterna? På vilka platser och i vilka former firade de två parterna jubileet, och vad säger detta om maktrelationerna dem emellan? Hur materialiserades minnet av händelserna 1809 i form av monument och minnesmärken? Syftet är att belysa hur historiska jubileer används som verktyg i politiska och ideologiska konflikter samt hur maktrelationer påverkar olika parters möjligheter att i det offentliga rummet manifestera sin egen tolkning av en händelse i det förflutna.2

Uppmärksammandet av historiska märkesår är ett av flera element som omfattas av det så kallade historiekulturella forskningsfältet. His­toriska jubileer organiseras med syfte att befästa minnet av his­toriska händelser som tillskrivs särskilt stor betydelse för en nations kollektiva historiemedvetande. De omfattar till exempel offentliga ceremonier, ritualer och parader, resandet av minnesmärken samt publicerandet av historieverk. Jubileer gör det förflutna synligt i det offentliga rummet och samlar många människor, antingen som aktiva deltagare eller som passiva åskådare. Genom detta synliggör de också existensen av eventuella konkurrerande historietolkningar i ett samhälle, och uppmanar till reflektion kring historiska händelsers betydelser för samtiden – och ofta även för framtiden. Därmed kan jubileum även ses som ett verktyg som utnyttjas för att legitimera, eller alternativt ifrågasätta, samtida maktförhållanden.3

Hundraårsminnet av Finlands införlivande i det ryska imperiet var ett av flera statligt sanktionerade historiska jubileer som firades i det ryska riket mellan åren 1909 och 1913. Festligheterna ägde rum i en turbulent tid, som sedan sent 1800-tal hade kännetecknats av att olika antimonarkistiska och revolutionära rörelser utmanade ätten Romanovs autokratiska styre i Ryssland. Den sviktande tilltron till enväldet hade nått ett lågvattenmärke efter Rysslands katastrofala nederlag i det rysk-japanska kriget 1904–1905, som tvingat Nikolaj II att göra avkall på sin absoluta makt. Jubileerna blev ett sätt för den ifrågasatta regimen att stärka det socialt, politiskt och geografiskt splittrade rikets enhet och legitimera sin egen makt. Nikolaj II ville lyfta fram den avgörande roll tidigare regenter hade spelat för Rysslands storhet genom att visa hur de hade bidragit till imperiets geografiska expansion och försvarat det mot fiender.4

Från 1907 blev de historiska jubileerna allt fler och mer påkostade. Särskilt uppmärksammades segerrika slag som den ryska armén hade utkämpat i krig där Ryssland haft framgång. Två sekel hade förflutit sedan stora nordiska kriget 1700–1721, som resulterat i att Ryssland erövrade Baltikum och Finlands sydöstra delar av Sverige. Tvåhundra­årsminnet av slaget vid Poltava (1709) och den ryska erövringen av Viborg (1710) uppmärksammades stort i Ryssland.5 På motsvarande sätt firades hundraårsminnet av slag som utspelade sig under Rysslands segerrika krig mot Frankrike 1812; ett krig som i rysk historie­skrivning benämns det fosterländska kriget. Det förrevolutionära jubileumsfirandet nådde sin kulmen 1913 när man uppmärksammade Romanovdynastins trehundra år på den ryska tronen.6

De rysknationella narrativen kring jubileerna stod ofta i konflikt med det kollektiva finländska historiemedvetande som hade tagit form under 1800-talet parallellt med den finländska historieskrivningen.7 I vissa fall förklarades de avvikande uppfattningarna av att Ryssland i samband med den historiska händelse som firades hade representerat fienden för finländarna, såsom var fallet under stora nordiska kriget när Finland ännu var en del av Sverige. I andra fall handlade det om att ryssar och finländare tillskrev en historisk händelse och dess följder helt olika betydelser. Just detta var kärnan i de motsatta uppfattningar som man på ryskt, respektive finskt håll, hade om hur hundraårsjubileet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet borde uppmärksammas.

Sekeljubileet 1909 har väckt begränsat intresse i tidigare historieskrivning. Det har kort berörts av Tuomo Polvinen i en artikel om den ryska statsministern Pjotr Stolypins roll i jubileumsarrangemangen och av Osmo Jussila i boken Venäläinen Suomi från 1983.8 För egen del har jag tidigare behandlat temat i en kort översikt på engelska.9 Det sekeljubileum som firades 1909 noterades däremot inte i samband med märkesåret 2009, när man i Sverige, Finland och Ryssland tillsammans uppmärksammade tvåhundraårsminnet av finska kriget och de geopolitiska omvälvningar det orsakat. Detta trots att ett av märkesårets uttalade syften var att bredda den tidigare forskningen, som i huvudsak hade fokuserat på krigshistoria och politisk historia, till att även omfatta historiebruket kring händelserna.10

För att använda ett begrepp av Peter Burke kan man säga att sekeljubileet av Finlands inkorporering i det ryska imperiet blev till ett slags ”minneskrig”, där parterna i den politiska konflikten använde motstridiga historienarrativ som vapen.11 En analys av de offentliga debatterna kring minnesåret och de sätt på vilket jubileet i praktiken firades belyser därmed hur ett historiskt märkesår blir en arena för konkurrerande historietolkningar.

Minnen i konflikt – garanterade grundlagar eller villkorslöst underkuvande?

För [Finlands folk] är undertecknandet af Fredrikshamns fredstraktat icke det centrala, det betydelsefullaste eller det särskildt minnesvärda af 1809 års händelser. För oss måste Borgå landtdag och de där ömse­sidigt gifvna försäkringarna utgöra det grundläggande momentet vid Finlands förening med det ryska riket.12

I juli 1909 fäste en skribent i Hufvudstadsbladet läsarnas uppmärksamhet vid hur olika den ryska överheten respektive finländarna tolkade de händelser som hundra år tidigare hade förvandlat Finland från en svensk riksdel till ett särförvaltat ryskt storfurstendöme. Året 1909 representerade för båda parterna ett historiskt märkesår men åsikterna om vilken händelse som skulle uppmärksammas gick isär. Frågan fick en särskild politisk tyngd eftersom det ryska trycket mot Finlands särställning inom imperiet åter hade hårdnat inför märkesåret, efter den liberalisering som följt på den så kallade första förrysknings­perioden 1899–1905.13

I den finländska historieskrivningen, som avspeglade nationens kollektiva historiemedvetande, framställdes Borgå lantdag som den händelse som hade lagt grunden för Finlands ställning inom det ryska imperiet. Enligt denna tolkning hade Rysslands kejsare Alexander I garanterat att finländarna skulle få behålla den svenska tidens grundlagar och samhällsskick genom sitt tal i Borgå, och det avgivna löftet ansågs förplikta också hans efterträdare på den ryska tronen. Utifrån denna konstitutionella tolkning var storfurstendömet att betrakta som en separat statsrättslig enhet, inte en rysk provins.14 Vid tiden för sekeljubileet 1909 representerade i synnerhet senatorn och professorn Johan Richard Danielson-Kalmari den här ståndpunkten inom den finländska historieskrivningen. I sina historieverk hade han, med utgångspunkt i de garantier som Alexander I gett den finska nationen, formulerat de historiska argument som under rättskampen användes för att försvara Finlands autonoma ställning inom imperiet.15

Den finska tolkningen stod i strid med den rysknationella synen på hur händelserna 1809 hade format relationen mellan imperiet och storfurstendömet. I stället för lantdagen i Borgå betonades på ryskt håll vikten av det fredsfördrag som Ryssland och Sverige hade slutit i Fredrikshamn i september 1809, och som fastslog att Sverige villkorslöst överlämnade sina sex östliga län åt Ryssland. Enligt den här tolkningen saknade lantdagen relevans för relationen mellan storfurstendömet och imperiet, eftersom fredsfördraget gjorde slut på kriget och omkullkastade allt som eventuellt hade överenskommits i Borgå. Denna uppfattning hade blivit alltmer etablerad i rysk historieskrivning från slutet av 1800-talet, när det uppstod ett behov av att skapa ett historiskt narrativ som fungerade som motvikt till den finska ”statsidén” som växte sig allt starkare.16

Stor betydelse för hur den ryska tolkningen av fredsfördraget i Fredrikshamn formades hade Kesar Filippovitj Ordins historieverk Pokorenije Finljandij från 1889, vars titel i svensk översättning lyder ”Finlands underkuvande”.17 Inför sekeljubileet publicerade den i Finland verksamma juristen och officeraren Michail Borodkin en bok om Finlands historia under Alexander I:s tid, som gick i Ordins anda.18 I Hufvudstadsbladet framställdes verket som ett försök att i Ryssland väcka intresse för Finlands ställning inom imperiet. Reaktionära krafter hade redan en tid yrkat på att den ryska regeringen borde ”fira” hundraårsjubileet genom att rätta till det ”misstag” som begicks 1809 när Finland tillförsäkrades en inre autonomi.19

Ordin och Borodkin var båda amatörhistoriker och kända för att polemisera mot den finska ”statsidén”, bland annat i egenskap av Finlandskorrespondenter för ryska tidningar som drev en antifinsk agenda.20 Deras verk om Finlands historia bidrog till att man i den ryska offentligheten började framställa händelserna 1809 i termer av ”erövring”, ”underkastelse” och ”underkuvande”.

De avvikande rysknationella och finsknationella uppfattningarna om vilken händelse som hade spelat den avgörande rollen för att reglera det statsrättsliga förhållandet mellan storfurstedömet och imperiet 1809 kom att bli ett tvistefrö i samband med sekeljubileet 1909. I den spända atmosfären hade båda parter i konflikten behov av att betona sin egen tolkning av händelserna och ge den synlighet i det offentliga rummet.21 När finländarna således önskade uppmärksamma de ”minnesrika dagarna i Borgå” i mars 1809,22 ville den ryska överheten i storfurstendömet fira undertecknandet av fredstraktaten i Fredrikshamn i september 1809 som ledde till Finlands ”villkorslösa erövring”. På så vis kan man betrakta uppmärksammandet av hundraårsminnet av händelserna 1809 som ett exempel på hur ett historiskt märkesår framhäver de motstridiga betydelser som olika grupper i splittrade samhällen tillskriver specifika händelser i det förflutna. När en grupp firar en händelse som formar dess historiska identitet, väcks hos motparten ett behov av att offentligt ge uttryck för ett motminne.23

Ett undanträngt finskt minne – sekeljubileet av Borgå lantdags öppnande

[F]osterlandsvänner stannar vid den 29 mars, ty den dagen för 100 år tillbaka stadfäste Alexander I i Borgå domkyrka den gamla svenska konstitutionen, hvilken möjliggjort utvecklingen i Finland under det sista seklet och ensam förmår trygga framåtskridandet. […] Dagen gick oförmärkt förbi; det fanns ingen anledning till glädjeyttringar.24

I en artikel rubricerad ”Landtdagsbref”, som publicerades i Borgåbladet i september 1909, framhöll en anonym skribent att det enda hundraårsminne finländarna under året hade orsak att uppmärksamma var öppnandet av Borgå lantdag, som hade ägt rum den 29 mars 1809. Samtidigt antydde han att dagen inte hade blivit det storskaliga jubileum som finländarna hade hoppats på.25 Reinhold von Willebrand, lantdagsman och långvarig utgivare av Finsk Tidskrift, var en av många opinionsbildare som beskrev lantdagen som ett av den finska nationens ”största och ljusaste” historiska minnen. Han framhöll att minnesårets huvudfest därför självfallet borde äga rum i Borgå domkyrka – på den plats där Alexander I hade garanterat de grundlagar som enligt finsk tolkning i hundra år hade utgjort ”bålverket för [finländarnas] nationella tillvaro”.26

Att hundraårsdagen av Borgå lantdags öppnande inte blev den storstilade fest som många finländare hade hoppats på förklaras av det maktspel som alltid påverkar firandet av historiska jubileer. I synnerhet i samhällen där olika historiska narrativ konkurrerar om synlighet i det offentliga rummet, har olika parter sällan likvärdiga möjligheter att ge synlighet åt sin egen tolkning av en historisk händelses betydelse. På grund av de politiska spänningar som präglade de rysk-finska relationerna 1909 ville den ryska överheten inte ge finländarna fritt spelrum att uppmärksamma Borgå lantdag. Den finsknationella tolkningen av lantdagens betydelse stod i strid med den rysknationella historieskrivningens tolkning, som i början av 1900-talet framställde finländarna som ”separatister”, som motarbetade imperiets intressen.27

Redan i början av 1909 gjorde den ryska statsministern Stolypin kejsaren uppmärksam på att finländarna i mars planerade att fira ­Alexander I som skaparen av en separat finsk stat, något som han beskrev som en lögn och en förvrängd tolkning av den historiska sanningen. Stolypin hävdade att den ryska auktoriteten i storfurstendömet skulle undermineras om finländarna tilläts fira lantdagen officiellt. Kejsaren höll med om detta och gav order om att den cere­moni i Borgå som var under planering inte fick ges officiell status eller förmedla något politiskt budskap. Finlands generalguvernör Vladimir von Boeckmann gavs i uppdrag att informera de finska myndigheterna om bestämmelsen. Denne påminde upprepade gånger storfursten­dömets senat om att alla ceremonier som man ämnade arrangera måste vara småskaliga, samt ha en strikt inofficiell och opolitisk karaktär.28

På grund av de ryska myndigheternas strikta hållning hade finländarna inget annat val än att tona ned de ceremonier som ordnades med anledning av lantdagens öppnande den 29 mars. Firandet var inte koordinerat på statlig nivå och de evenemang som ordnades var inofficiella till sin karaktär och ägde rum inomhus. På grund av detta kunde stora folkmassor inte samlas för att fira tillsammans och synligheten i det offentliga rummet blev begränsad.29 Småskaliga evenemang, i samband med vilka man framhöll betydelsen av de garantier ­Alexander I vid lantdagen hade gett Finland folk, arrangerades förutom i Borgå ändå på flera andra håll i storfurstendömet. Åbo hovrätt hedrade minnet av lantdagen under en plenarsession som omfattade tal på svenska och finska och avslutades med hovrättsledamöternas hyllning till Alexander I.30 Även studentkåren vid Kejserliga Alexanders­ Universitetet i Helsingfors ordnade en minnesfest, där professor Kustavi Grotenfelt höll ett tal om lantdagens betydelse och historikern Eirik Hornborg ett annat om finska kriget 1808–1809.31 På många mindre orter, till exempel i Hangö, uppmärksammades hundraårsdagen av lantdagens öppnande genom mindre evenemang i skolor och i andra samlingslokaler.32

Den finska pressen nämnde i sin rapportering om årsdagen sällan explicit att den ryska överheten hade förbjudit finländarna att fira dagen officiellt. Däremot framhöll till exempel Reinhold von Wille­brand att den rådande politiska atmosfären hämmade finländarnas festlust. Enligt honom förde det ryska trycket mot Finland invånarnas tankar till den ”tid af sorg och nöd, bekymmer och mörk ovisshet” som hade präglat stämningarna under finska kriget. Lika osäker som Finlands framtid hade varit under kriget, kändes den nu, hundra år senare.33 En annan skribent hävdade att finländarna med säkerhet skulle ha firat de positiva minnen som Borgå lantdag väckte med ett mera storartat jubileum, om inte ”tidsförhållandenas tryck omöjliggjort detta och låtit glädjekänslorna förtvina.”34

Trots att hundraårsdagen av Borgå lantdags öppning uppmärksammades i Finland, uteblev alltså det storskaliga firandet. Detta berodde dels på att den ryska överheten hade förbjudit ett officiellt firande, dels på att det ryska politiska trycket mot Finlands särställning hämmade viljan att fira. I offentligheten rapporterades snarare om vad som skulle ha firats den 29 mars om bara den politiska atmosfären varit gynnsammare, än om ett firande som i verkligheten hade ägt rum.35 Med tanke på den betydelse lantdagen tillskrevs i det finländska historiemedvetandet verkar dagen för en stor del av storfurstendömets invånare ha passerat relativt obemärkt.

Minnet av Fredrikshamnsfreden – rysk maktdemonstration

Den ryska överheten i Finland hade 1909 bättre möjligheter än finländarna att bestämma på vilka platser och under hurdana former sekelminnet av händelserna 1809 fick firas. Den order genom vilken myndigheterna i början av året hade förbjudit finländarna att uppmärksamma Borgå lantdag officiellt hängde samman med en förordning utfärdad av Nikolaj II på uppmaning av Stolypin. Den stadgade att officiellt firande under jubileumsåret endast fick äga rum i september, det vill säga den månad då fredstraktaten i Fredrikshamn hade undertecknats.36 I juli informerade den ryska överheten att freden i Fredrikshamn skulle firas med militärparader på de orter där ryska trupper var förlagda och med minnesgudstjänster i storfurstendömets samtliga kyrkor.37

Huvudfesterna skulle äga rum den 17 och 18 september. Den 17 september skulle jubileet firas i Fredrikshamn, det vill säga på den ort där fredsförhandlingarna hade förts och där fredsfördraget hade undertecknats. Följande dag, den 18 september, skulle firandet fortsätta i storfurstendömets huvudstad Helsingfors, som också var säte för den ryska generalguvernören i Finland. På så sätt lyfte man från ryskt håll dels fram den ort där de historiska händelserna för hundra år sedan hade ägt rum, dels den ort som symboliserade den samtida ryska makten över Finland. Jubileets officiella karaktär framhävdes av ett kejserligt manifest daterat den 17 september, som innehöll ett uttalande av Nikolaj II om anledningen till firandet. Manifestet publi­cerades av senaten i de officiella tidningarna och i storfurstendömets författningssamling.38 Eftersom just undertecknandet av ­fredstraktaten i Fredrikshamn var den händelse det ryska firandet framhävde, benämndes märkesåret i den ryska offentligheten ”fredsjubileet”.39

Det ryska jubileet var statligt och strikt organiserat uppifrån. I både Fredrikshamn och Helsingfors tilldelades militären och den ortodoxa kyrkan centrala roller när det gällde att demonstrera den ryska makten. Firandet i Fredrikshamn den 17 september bestod av gudstjänst och själamässa för de i kriget stupade soldaterna på förmiddagen, följt av en kyrklig procession och militärparad på stadens torg. Den ryska flaggan hissades på det så kallade ”Fredstornet” invid torget, där man felaktigt påstod att fredsfördraget hade undertecknats. För att framhålla kopplingen till året 1809 vaktades tornet av soldater klädda i uniformer som hade använts i ryska armén under Alexander I:s tid. Ryska örlogsfartyg som låg förankrade i hamnen sköt salut och eleverna i den ryska skolan i Fredrikshamn framförde den ryska nationalhymnen. På eftermiddagen ordnades aktiviteter för officerare och soldater och dagen avslutades med bal och fyrverkerier.40

Festligheternas officiella karaktär framhävdes genom Finlands generalguvernör Vladimir von Boeckmanns närvaro. Denne återvände till Helsingfors med ett specialtåg som avgick sent på kvällen, för att också hinna ta del av firandet i huvudstaden följande dag. Liksom i Fredrikshamn stod även en högtidlig gudstjänst med själamässa för de ryska soldater som stupat i finska kriget på jubileumsprogrammet i Helsingfors. Mässan åtföljdes av en kyrklig procession till Senatstorget. Ryska trupper som var samlade på torget paraderade förbi generalguvernören, och krigsfartygen i hamnen sköt salut. I ceremonin deltog även höga tjänstemän, inklusive den finska senatens gammalfennomanska ledamöter, samt ledande personer från stadens ryska samfund.41

Det finska bidraget till festligheterna var begränsat och ansvaret för arrangemangen låg hos senaten. När generalguvernören i juli informerade om de ryska jubileumsplanerna, hade han bett senaten att inkomma med ”förslag till sagda minnes firande” på finskt håll. I sitt svar meddelade senaten att minnesdagen skulle uppmärksammas genom flaggning och illumination av offentliga byggnader samt med minnesgudstjänster i landets kyrkor.42 I den finländska pressen kritiserades den gammalfennomanska senatens vilja att bidra till det ryska ”fredsjubileet” tämligen öppet. Kritiska skribenter betonade att senaten inte åtnjöt det finska folkets förtroende och att den därmed inte representerade den finska nationen, i synnerhet inte den patriotiskt sinnade delen av det. Senatorerna anklagades för att stödja en rysk nationalistisk historiesyn som ensidigt framhöll de positiva följder som införlivandet i det ryska imperiet hade haft för den finska nationens utveckling. Att senaten gjorde detta i en tid då ”det ryska oket” vägde tyngre än någonsin tidigare, ansågs vara förkastligt.43

Däremot kritiserade den finländska pressen inte direkt den ryska överhetens vilja att fira Fredrikshamnsfreden. Skribenter i den konstitutionella pressen uttryckte rentav en viss förståelse för ryssarnas önskan att ”högtidlighålla sekelminnet” av fredsslutet för att hos ”den nu lefvande generationen återupplifva minnet” av den för Ryssland viktiga historiska händelsen.44 Samtidigt uttryckte man ogillande för det politiska budskap jubileet förmedlade och betonade att det finska folket inte hade vare sig orsak, avsikt eller vilja att delta aktivt i firandet. Som en förklaring till denna ovilja angavs samma orsak som hade lyfts fram i samband med det anspråkslösa firandet av hundraårsminnet av Borgå lantdag i mars: den ryska överhetens ständigt pågående försök att kringskära Finlands särställning inom riket.45

Den närvarande tiden med dess otaliga försök att hämmande ingripa i landets utveckling och kringskära dess constitution är ej […] egnad att stämma sinnet för de festligheter, som härstädes och annorstädes nu begås till firandet af sekelminnet.46

Hade det inte varit för det politiska förtrycket, och för att ryssarna inte hade tillåtit finländarna att i samma omfattning fira hundraårsminnet av Borgå lantdag, så skulle finländarna, enligt dessa artiklar, inte ha varit ovilliga att delta i det ryska firandet.47 Som ytterligare en orsak till det finska ointresset angavs att den händelse som uppmärksammades, de rysk-svenska förhandlingarna och undertecknandet av fredstraktaten i Fredrikshamn, hade avgjorts mellan Sverige och Ryssland. Eftersom representanter för den finska nationen på inget sätt hade varit involverade i överläggningarna, hade minnet av dem och dess följder ”alltid lämnat [Finlands] folk kallt”.48 Ur finskt perspektiv överskuggades minnet av Fredrikshamnsfördraget därför av vikten av Borgå lantdag.49

Eftersom man i praktiken inte kunde förhindra det ryska firandet, var konstitutionellt sinnade finländare som ville protestera mot de ryska festligheterna hänvisade till alternativa metoder. Ett sätt att protestera var att inta en likgiltig inställning. Detta tog sig uttryck till exempel i en sparsam rapportering om det ryska jubileet: medan Finljandskaja Gazetas sidor vid tiden för jubileet fylldes av långa och detaljerade reportage om de planerade och förverkligade festligheterna,50 var den finska pressens rapportering kring samma ­händelser slående kortfattad.51 I stället publicerade finsk press under hela året, även vid tiden för det ryska jubileet i september, stora mängder detaljerade artiklar om händelserna vid Borgå lantdag.52 Betydelsen av lantdagen gavs på så sätt större utrymme i tidningsspalterna än rapporterna om det ryska firandet.

På ett mera explicit plan kunde man också förespråka bojkott, en metod som uppfattades som ett slags ”krigföring utan vapen”. Bojkott som en politisk strategi hade blivit vanlig i slutet av 1800-talet och även de finländska konstitutionella utnyttjade bojkotter som en form av passivt motstånd i sin kamp mot förryskningen.53 Metoden tillämpades även i samband med de historiska jubileer som den ryska överheten i Finland firade i början av 1900-talet.54

I vilken omfattning det förekom en organiserad bojkott mot det ryska ”fredsjubileet” 1909 framgår inte av källorna, men den nationellt sinnade ryska pressen var inte sen att anklaga finländarna för att bojkotta ”fredsjubileet” och framställa dem som fientligt inställda mot Ryssland. En skribent i Golos Pravdy, en av de ryska tidningar som var kända för sin antifinska agenda och vars artiklar ofta refererades i finsk press, hävdade rentav att dagen för fredsjubileet i Fredrikshamn hade förvandlats till ”en dag av ondska och hat mot det ryska imperiet”.55 I Rossija, en annan tidning med liknande agenda, påstod i sin tur en skribent att de flesta finländare hade hörsammat den finska pressens uppmaningar att ”hålla sig på distans” från ”den galejan”, det vill säga de ryska jubileumsfestligheterna. Kritik riktades även mot att de ­offentliga byggnaderna i Helsingfors under jubileumsdagen hade varit svagare upplysta än på en vanlig helgdag som en form av protest, trots att den finska senaten hade beordrat illumination.56

I den finska offentligheten associerades ”fredsjubileet” explicit med den ryska överhetens ambition att hävda sin makt över storfurstendömet. I en artikel med rubriken ”En officiell sekelfest” i Nya Pressen, som publicerades efter de ryska huvudfesterna i september, konstaterade skribenten att ”det ryska reaktionära lägret” hade utnyttjat jubileet för att i själva verket fira ”den andra eröfringen af Finland”. Detta var en anspelning på den ryska agendan, vars mål var ”den finska statliga autonomins upphäfvande och vårt lands närmare införlifvande i den ryska statskroppen”. I sammanhanget kopplades minnet av Fredrikshamnsfreden således både till samtiden och framtiden på ett sätt som är typiskt för jubileumsfirandet: ”Så sluta sig nu vid denna officiella festlighet minnena af hvad som skett för hundra år tillbaka till förhoppningarna på hvad man anser vara omedelbart förestående.”57

Det historiska minnet materialiserat

Ett minnesmärke i en eller annan form öfver de händelser som för hundra år sedan ledde till [Finlands] upphöjande bland nationernas antal, hade ej behövt vara en omöjlighet i detta landet.58

Resandet av monument och minnesmärken är en vanlig form av historiekultur. Liksom firandet av historiska jubileer var detta ett viktigt inslag i nationsbygget som tog fart i slutet av 1800-talet. Syftet med monumenten var att påminna om och bevara minnet av personer eller händelser som spelat en särskilt viktig roll för nationens fortlevnad och utveckling.59 Genom att materialisera det historiska minnet ville nationsbyggarna väcka respekt, beundran eller rädsla för den egna nationen, samt stärka det kollektiva historiemedvetandet.60 Monumentprojekt initieras ofta med anledning av historiska märkes­år. Precis som andra manifestationer av det historiska minnet i samband med jubileer, blir också statyer, byggnader och andra typer av minnesmärken lätt föremål för kontrovers i samhällen som präglas av konkurrerande historietolkningar. Och precis som andra inslag i jubileumsfirandet erbjuder de ett sätt för den härskande regimen att legitimera och demonstrera sin makt i förhållande till underordnade grupper.61

Även i samband med sekeljubileet av Finlands införlivande med det ryska imperiet tog såväl den finska som den ryska parten i det pågående ”minneskriget” initiativ till att resa minnesmärken för att i det offentliga rummet ge synlighet åt sin tolkning av det som hade hänt för hundra år sedan. På finskt håll fanns planer på att resa en staty över Alexander I, som i den finska historiekulturen hade börjat framställas som en av garanterna för storfurstendömets särställning inom imperiet på grund av de löften som han avgett vid Borgå lantdag. Till minnet av hans brorson Alexander II, som på 1860-talet hade sammankallat storfurstendömets lantdag för första gången sedan 1809, hade man på finskt initiativ rest ett storslaget monument på Senatstorget i Helsingfors redan 1894. Statyn hade spelat en viktig symbolisk roll för finländarnas kamp mot förryskningen under ofärdsåren 1899–1905.62

Tanken att uppföra ett monument till ära av Alexander I hade presenterats efter utfärdandet av det ryska februarimanifestet 1899 som de konstitutionella ansåg hade upphävt Finlands autonomi.63 Efter sekelskiftet 1900 gick planerna i stå, men de aktualiserades på nytt när hundraårsjubileet av Borgå lantdag närmade sig. Den här gången förverkligades projektet. Uppdraget att skulptera statyn gavs åt Walter Runeberg, den finska nationalskalden Johan Ludvig Runebergs son, som även hade utfört statyn över Alexander II i Helsingfors. I jämförelse med denna, utfördes statyn över Alexander I i ett mindre format och den placerades inomhus i Borgå domkyrka. Statyn stod färdig att avtäckas i samband med den anspråkslösa ceremoni som ordnades i samband hundraårsdagen av Borgå lantdags öppnande den 29 mars 1909.64 Platsen var väl lämpad för statyn, eftersom det var på just denna plats som Alexander I hade gett Finlands invånare de garantier som nationellt sinnade finländare ansåg utgöra grunden för storfurstendömets autonomi.65 Statyns syfte var att för all framtid påminna finländarna om ”den ädle och hans verk”.66

På grund av det mindre formatet och placeringen inne i domkyrkan kom statyn över Alexander I inte att få en lika stor betydelse som symbol för finländarnas motstånd mot förryskningen som statyn över Alexander II i Helsingfors. Trots detta såg den ryska överheten inte statyn som oproblematisk. Generalguvernören hade gett instruktioner om att statyn fick avtäckas endast på villkor att en eventuell inskription på piedestalen, om en sådan planerades, sändes till kejsaren för godkännande på förhand. Det är inte känt om initiativtagarna hade tänkt sig en inskription, men Polvinen ser generalguvernörens order som en möjlig orsak till att statyn saknar en sådan.67

På samma sätt som den ryska överheten hade större makt än finländarna att bestämma över det officiella jubileumsfirandet, hade den större makt att materialisera sin historiska tolkning av 1809 års händelser i det offentliga rummet. I Fredrikshamn hade ryssarna redan 1900 restaurerat ett så kallat flaggtorn, som tidigare hade varit en del av stadens bastion, i en stil som gjorde att det till det yttre påminde om tornet på Viborgs slott. Så småningom hade det restaurerade flaggtornet börjat kallas för Fredstornet för att framhäva den i Fredrikshamn undertecknade fredstraktatens betydelse för de finsk-ryska relationerna. Trots att detta var en förvrängning av historien – fördraget hade i verkligheten inte undertecknats i tornet – gjordes kopplingen mellan platsen och händelsen ännu starkare under jubileumsåret. I samband med festligheterna i staden i september 1909 fästes marmorplattor på tornets väggar. På dessa hade man graverat in namnen på de ryska truppenheter som hade deltagit i erövringen av Finland och ett antal slag under finska kriget som varit segerrika för den ryska armén.68

Fredstornet i Fredrikshamn väckte ingen större kontrovers i offent­ligheten, men det gjorde däremot ett monumentprojekt som inför jubileet initierades i Helsingfors. I början av 1909 blev det känt i offentligheten att några ryssar som var bosatta i Helsingfors och anfördes av köpmannen Nikolaj Timofej Rezvoj, hade tagit initiativ till att uppföra ett ”fredskapell” och en minnessten invid den ortodoxa kyrkan på Skatudden med anledning av hundraårsjubileet. Syftet uppgavs vara att ”förhärliga hundraårsminnet af [Finlands] förening med ryska riket”. Under ledning av Rezvoj, som också stod för en del av finansieringen, utverkades hos generalguvernören tillstånd för minnesmärket som skulle stå färdigt inför firandet av Fredrikshamnsfredens hundraårsjubileum hösten 1909.69

När planerna på ett ”fredskapell” på Skatudden läckte ut i offentligheten väckte de omedelbar anstöt bland nationellt sinnade finländare, inte minst därför att initiativtagaren Rezvoj från tidigare var känd som en rysk provokatör som drev en antifinländsk agenda. Kring sekelskiftet hade han skapat negativa rubriker i pressen genom att saluföra böcker och tidningar som för finländarna representerade ”hwarje lögnaktig, groft tendentiös” tolkning av historien och Finlands ställning inom det ryska imperiet. Rezvoj, som öppnat sin ryska bokhandel i Helsingfors 1899, anklagades för att ha gjort sitt skyltfönster till ”skådeplatsen för en högst osmaklig agitation”. I ­affärens skyltfönster hade Rezvoj förevisat ryska tidningar som drev en antifinsk agenda, såsom ­Moskovskije Vedomosti, Svet och Novoje Vremja. Han hade också placerat ut en skylt med en text som i enlighet med en artikel i Novoje Vremja hävdade att ryssar utsattes för kränkningar på gatorna Helsingfors. På finskt håll beskrevs Rezvoj som en ”obildad kupets” (köpman) och en ”narr” som blandade sig i politiken genom att framställa sig som en rysk ”patriot”.70

När Rezvojs namn 1909 åter dök upp i offentligheten konstaterade tidningarna att den hatade generalguvernören Nikolaj Bobrikovs forna skrupelfria ”hantlangare”, som hade gjort sitt bästa för att få helsingforsarna att ”hata ryssarna”, var tillbaka.71 Att en man som han, som aldrig hade ”fattat rätta innebörden af hundraårsminnet”, tilläts uppföra ett monument över fredsslutet 1809, beskrevs som inget mindre än ett vanhelgande av det historiska minnet.72 Med kännedom om Rezvojs tidigare agitation mot storfurstendömet, påstod pressen att han snarast ville ihågkomma ett ”våldsamt dåd”, som för finländarna hundra år senare symboliserade ”en hunger som vuxit sig för stark” hos ”en större nations ledare”.73

Förutom Rezvojs dubiösa avsikter väckte även de praktiska arrange­mangen kring monumentprojektet anstöt. Det visade sig att den ryska överheten i Helsingfors hade tvångsinlöst den tomt på vilken kapellet skulle uppföras utan godkännande av stadens myndigheter.74 I en tid då de rysk-finska relationerna diskuterades i termer av en rättskamp, blev det rättsvidriga förfarandet en viktig principfråga. Även valet av kapellets placering väckte frågor. I en artikel i tidningen Haminan Sanomat utgick signaturen Untamo från att ryssarna hade valt att förlägga minnesmärket till Helsingfors för att påminna finländarna om de ”svarta företag och lömska intriger” som här hade utspelat sig, och som lett till att de svenska trupperna på Sveaborg kapitulerade för den ryska armén under finska kriget 1808.75 Sveaborgs kapitulation betraktades ur rysk synvinkel som en avgörande framgång i kriget, och därmed som en bidragande orsak till att Finland kom att inkorporeras i imperiet.76

Trots en del protester kunde monumentprojektets motståndare inte stoppa uppförandet av kapellet. Fredskapellet hann förvisso inte färdigställas till hundraårsjubileet hösten 1909, men det spelade ändå en viktig roll i firandet genom att kapellets grundsten murades den 18 september, samma dag som Fredrikshamnsfredens hundraårsminne firades i Helsingfors. Under ceremonin var platsen prydd med ryska flaggor, och en metallplatta med en inskription på ryska samt ryska mynt placerades i en behållare som murades in i grunden. Rezvoj deltog i murandet vid sidan av generalguvernören och andra höga ryska dignitärer i Helsingfors. En skribent i Hufvudstadsbladet noterade att ceremonin måste ha varit ett stort ögonblick för Rezvoj, som nu fick se sin idé bli verklighet och sitt namn för all framtid förknippas med ett byggnadsverk på ”en vacker plats i den finska hufvudstaden”.77 Även om kapellet i officiella sammanhang benämndes Fredskapellet eller Skatuddskapellet, kom det i folkmun att associeras med Rezvoj, såsom signaturen Snapphane noterade i Nya Pressen redan i januari 1909: ”Jag sade, och alla helsingforsare säga nog lika, det ’resvojska märket’.”78

Det ryska Fredskapellet stod efter flera dröjsmål färdigt att invigas först i slutet av oktober 1913. En inskription på en stor bronsplatta på dess vägg upplyste förbipasserande om att det var ett minnesmärke över den ryska erövringen av Finland och freden i Fredrikshamn.79 Ur finsknationellt perspektiv blev det färdiga kapellet en symbol för ryskt förtryck och en historiesyn som stod i strid med den finska.80 Efter att Finland hade förklarat sig självständigt från Ryssland 1917 avspeglades de negativa känslorna gentemot den före detta över­heten i viljan att avlägsna sådana synliga uttryck för den ryska makten som finländarna uppfattade som symboler för förtryck.81 Bland de byggnader man snabbt ville göra sig av med fanns Fredskapellet. Det skändades med tjära av studenter 1919 och revs 1920.82 På så sätt utgör kapellet ett typiskt exempel på hur minnesmärken, som materialiserar det historiska minnet, blir betydelsebärande i samband med maktbyten.

Historiskt jubileum i ideologins tjänst

Bland de många historiska jubileer som firades i Ryssland under åren före första världskrigets utbrott hörde sekeljubileet av Finlands inför­livande i det ryska imperiet inte till de storskaligaste. I storfurstendömet blev det däremot ett vapen i en ideologisk kamp mellan motstridiga och konkurrerande historiesyner. Båda parter i den politiska konflikt som präglade de rysk-finska relationerna vid tiden för jubileet, tvingades förhålla sig till vilken händelse som skulle uppmärksammas. I den ryska överhetens intresse låg att ge synlighet åt den rysknationella tolkningen att Ryssland villkorslöst hade underkuvat Finland genom fredstraktaten i Fredrikshamn som undertecknats i september 1809. Finländarna önskade däremot uppmärksamma betydelsen av Borgå lantdag, där Alexander I hade garanterat Finlands grundlagar under våren 1809. Kejsarens regentförsäkran vid detta tillfälle var ett löfte som enligt den finska tolkningen förpliktade även hans efterträdare på den ryska tronen.

De ojämna maktförhållandena mellan parterna begränsade finländarnas möjligheter att ge sin tolkning av historien synlighet i det offentliga rummet. Den ryska överheten hade befogenhet att inskränka det finska ihågkommandet till mindre och inofficiella ceremonier på platser som inte kunde samla stora folkmassor. Sitt eget jubileum kunde överheten däremot, med kraft i ett kejserligt reskript som stadgade att hundraårsjubileet officiellt fick uppmärksammas endast i september, fira med militär och religiös pompa både i Fredrikshamn och storfurstendömets huvudstad Helsingfors. Parternas ojämna maktrelation blev synlig också genom att den ryska överheten kunde resa monument som på ett synligt sätt materialiserade minnet av 1809 års händelser. Det så kallade Fredskapellet invid den ortodoxa ­Uspenskijkatedralen i Helsingfors hann inte bli färdigt till jubileet, men blev redan i planeringsskedet en hatad symbol för det ryska förtryck som många finländare upplevde vid tiden för jubileet.

Sekeljubileet av Finlands inkorporering i det ryska riket 1909 belyser hur det kollektiva historiemedvetandet inte enbart konstrueras av historieskrivningen, utan även med hjälp av historiekulturens olika uttrycksformer. Jubileer och märkesår, som omfattar bland ­annat ceremonier, parader och resandet av monument, intar en viktig plats bland dessa. I synnerhet i samhällen som präglas av politisk konflikt och konkurrerande historietolkningar, utnyttjas jubileer som ett verktyg för att ge det dominerande historienarrativet synlighet i det offentliga rummet och för att driva igenom politiska agendor i samtiden och framtiden.