Sedd, igenkänd, okänd.

Kristusgestalterna i dikten "Glasfönster, katedral" av Solveig von Schoultz

Abstrakti

I essän ”Sedd, igenkänd, okänd” behandlar jag kristusgestalterna i Solveig von Schoultz dikt ”Glasfönster, katedral” (1968). Dikten är ekfrastisk, utformad som en iscensättning av diktjagets konfrontation av ett bekant konstverk, Bertel Thorvaldsens staty ”Kristus”, som kontrasteras mot en okänd glasmålares framställning av en äldre, annorlunda kristusgestalt.

Jag inleder studien med att undersöka det kroppsliga och rumsliga i dikten och dess kristusgestalter. Därefter behandlar jag de konstverk som aktualiseras. Bildkonstens roll i kristen traditionsförmedling berörs också. Slutligen resonerar jag kring diktens språk. Benämningarna på kristusgestalterna jämförs med språkbruket i bibeltexter och psalm- och sångdiktning. Diktens element av humor och ironi ägnas särskild uppmärksamhet.

I utformningen av kristusgestalterna är kroppslighet och sinnesförnimmelser centrala. Kontraster skapas med färgsättning och rörlighet. Det fysiskt slätkammade och stillastående i gestalten som relateras till ”Thorvaldsen” motsvaras på andra plan av konventionalitet och stagnation. Den andra kristusgestalten utmålas i granna färger som vildögd och häftigt rörlig, fysiska element som förmedlar dynamisk aktivitet.

En annan aspekt av det kroppsliga i dikten finner jag i en rumslighet som görs visuellt synlig på boksidan genom att diktens olika delar utformas både med blankrader och tre olika vänstermarginaler. På så sätt skapas olika utrymmen, scenrum, för ett diktjag som rör sig, ser och beskriver, och genom sitt tilltal av Thorvaldsens kristusgestalt framkallar den som närvarande och möjlig att kommunicera med. Diktens läsare får rollen att slå följe med diktjaget och agera åskådare och åhörare när diktjagets monolog iscensätts.

Det visar sig nämligen att de två konstverken, Thorvaldsens kristusstaty och glasmålningen, inte finns som fysiska konstverk i samma fysiska katedral. Det är bara i dikten som de sammanförs. Dikten skapar ett nytt utrymme där de båda konstverken kan existera tillsammans så att de är inom synhåll för det framskrivna diktjaget och för läsaren.

Kristusgestalterna i dikten kan relateras till existerande bildkonstverk; i ekfrasens ordkonstverk skapas de på nytt. I den processen sätts både bildkonstverken och dikten in i en lång kedja av traditionsförmedling och kritik. I kedjan ingår också bibeltexter, psalmer och sånger som ger eko i dikten. Dikten tar del i teologisk (och estetisk) diskussion om vem Kristus är – eller var – och hur han kan – eller borde – framställas.

Utöver språkliga verktyg som tilltal och förmänskligande används också humor och ironi i dikten. Som sociala och kontextburna fenomen är de erkänt svårhanterliga i såväl framställning som tolkning av skriven text. Dikten inleds med orden ”Mildajesus med mittbena / slätkammade söndagsjesus”, formuleringar som jag betraktar som öknamn med syfte att provocera och detronisera den kristusgestalt som framkallas i tilltalet. Den andra kristusgestalten i dikten benämns ”Fursten”. Han framställs positivt som dynamisk och stridbar, men utsätts också för ett visst löje av diktjaget så att han blir komisk och lite barnslig. Där den förra blir sedd, igenkänd som bara alltför välbekant och avvisad blir den andra sedd, igenkänd som en glad överraskning men åter placerad i ett onåbart förflutet. Innan dess har den emellertid getts en avgörande roll i diktjagets uppgörelse med ”söndagsjesus”.

Med diktens angrepp på en kristusgestalt som anknyts till ”Thorvaldsen” kritiseras också den så namngivna konstnären och den estetik som statyn representerar. Framför allt kritiseras teologisk reflektion och religiös fromhet som har låtit den styra uppfattningen om Kristus. Vem Kristus är eller var och hur han kan kännas igen lämnas slutligen öppet i dikten. I bildkonstverk och i diktens ordkonstverk kan Kristus gestaltas så att han blir dold och osynliggjord, eller sedd och igenkänd, men ändå framstå som okänd.