Vår äldste bland bildhuggare

Skulptören Walter Runeberg, åldrande och ateljén på Bulevarden i Helsingfors 1910–1920

Abstract

Walter Runeberg (1838–1920) är känd som det sena 1800-talets viktigaste finska skulptör och han kallades den äldste. Artikeln granskar Runebergs tidigare outforskade liv och konst under 1910-talet och fram till året 1920. Jag undersöker hur Runeberg upplevde ålderdomen, samt tidens och livets gång och förändring, exempelvis ateljéns föränderliga betydelse, i sina brev fram till december 1920. Dessutom studerar jag gestaltningen av Runebergs ålderdom i Petrus Nordmanns biografi Walter Runeberg 1838–1918 (1918), där ett kapitel byggde på anteckningar av ateljégästen Signe Gadolin. Artikelns utgångspunkter och källor är Runebergs brev till Gadolin från åren 1919–1920. Dessutom bygger artikeln på andra källor såsom Walter Runebergs arkiv i Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv samt handskriftssamlingen vid Åbo Akademis bibliotek.

Artikeln visar att Runeberg ofta resonerade kring ålder i sina brev. Han reflekterade kring sin upplevelse av ålder med uttrycket "årens tyngd" men förnyade också sin verksamhet genom att ordna sin första separatutställning på Stenmans konstsalong 1920. Gadolin såg i sina brev Runeberg som en kraftkälla och förebild. Familjen Runeberg hade tidigare levt ett "flyttfåglarnas" rörliga liv med Parisateljén som en mötesplats där även hustrun Lina Runeberg (1841–1916) medverkade till uppkomsten av vissa långvariga relationer. På uppmaning av bland andra Helene Schjerfbeck blev ateljén på Bulevarden 19 i Helsingfors ett livselixir och en central punkt för Walter Runeberg, i synnerhet vid 1910-talets slut. Där arbetade Runeberg, mindes, skrev och satt modell.