Ön och den kollektiva upplevelsen i Johanna Holmströms Själarnas ö

Abstract

I min artikel utforskar jag hur de kvinnliga patienterna på hospitalön Själö samt hospitalets personal delar upplevelsen av fångenskap i Johanna Holmströms roman Själarnas ö (2017). Utöver detta diskuterar jag vilka betydelser öns olika platser genererar i relation till kvinnornas delade erfarenheter. I analysen av upplevelserna inom gemenskapen på Själö utgår jag från Monika Fluderniks definition av begreppet kollektiv erfarenhet (”the shared experience of the groups”) samt Alan Palmers teori om sociala medvetanden (social minds). Forskning om öberättelser bildar artikelns kontextuella ram.

I läsningen av Holmströms roman kan den i ölitteratur ofta återkommande fängelsetropen, kombineras med undersökningarna av kvinnornas kroppar grundad i eugenik samt kontrollerande blickar riktade mot kvinnornas. Som en anmärkningsvärd aspekt framstår också hur unga kvinnor som betraktas som moraliskt eller genetiskt tvivelaktiga, skickas till Själö. Jag uppmärksammar öns topos som en konkret plats samt ölitteraturens troper såsom upplevelsen av fångenskap, liminalitet, drömmar om att fly samt karaktärernas utveckling och förändring. Min läsning avgränsas till romanens andra del, det vill säga Ellis berättelse, samt 1930-talets inledande år som var avgörande i fråga om eugenik. Holmströms roman omprövar nämligen moralfrågor som riktas mot unga kvinnor under denna period. Jag läser ölitteraturens troper som en feministisk kritik mot begränsande normer som fastställts av samhället. Analysen av Ellis berättelse utifrån tidsavgränsningen kan även tillämpas tematiskt på romanen i sin helhet. I analysen visar jag hur en delad och kroppslig känsla kan förstås som en gemensamt upplevd och platsbunden erfarenhet. Upplevelsen definieras även av närvaron av karaktärer med olika bakgrunder, agendor och perspektiv. I analysen visar jag vidare hur den panoptiska kontrollen i hospitalets huvudbyggnad påverkar kvinnornas inbördes relationer på ett negativt sätt. I synnerhet Tyttökallio och strandtropen har en upplösande funktion i förhållande till den övervakning som pågår i huvudbyggnaden eftersom kvinnorna – utom räckhåll för kontrollerande blickar – ges en möjlighet att återuppbygga sin identitet. Samtidigt kan de dela upplevelserna av fångenskap med varandra.